Förra året fyllde jag 30.

En stor dag. En jämn dag.

Den borde firas.

Jag kände inte alls för att fira, för vad hade jag att fira?
Mamma är död och sambon hade mindre än en månad tidigare åkt in på häktet och blivit utrensad från mitt hus.

Allt var kaos och jag visste knappt vem jag var eller hur jag mådde, så vad hade jag egentligen att fira?

I år önskar jag att jag fyllde 30 nu istället.

I år ska jag fira, fast att jag bara fyller 31.

Inte jämnt.

Inte stort.

Men fira ska jag!

Tänk vad mycket som kan hända på ett år!
På ett år har jag återupptäckt sidor som var sedan länge glömda.

Jag har utvecklat nya sidor, hittat känslor jag inte visste fanns och jag har en sjuhelsikes massa att fira.

Jag är enormt glad och tacksam över mina fantastiska vänner och stöttepelare.

Jag har mina underbara djur som bjuder på mycket glädje och tidvis mycken utmaning.....

Jag har ett jobb, eller snarare 3. Bara en sån sak!

Jag kanske inte har min mamma, men jag har en fantastisk pappa som alltid ställer upp och är min klippa.

Jag kommer och går som jag vill, jag är fri!

Jag har hittat mig själv, en förbättrad upplaga. Det är ju det som är fördelen med en jobbig tid, att man tvingas skärskåda sig själv. Att jag kom fram till att jag redan var ganska bra och bara behövde uppdatera en liten del känns ännu bättre förstås!

På det hela taget har jag det oerhört bra, och såklart ska det firas!

Ikväll blev det en pizza med mina vänner och glad blev jag när jag fick ett par fina örhängen och en bakpensel!
Vem behöver en karl när man kan få smycken av sina vänner?

Dessutom trackade jag dem, hela ligan, för ett tag sen när jag skulle baka bullar och försent kom på att jag inte ägde någon bakpensel... Jag har visst inte bakat direkt sen jag blev ensam... Den behövdes!

Man ska inte konstra till det för mycket, så jag var mer än nöjd efter pizza och presenter och landade i soffan för en stund sedan.

Ett glas vin i lugnet med mina fina djur får avsluta en dag i tacksamhetens tecken.