Hej min älskade vän!!

Du anar inte hur mycket mamma saknar dig...

Det har gått 4 dagar sen du försvann alldeles för fort, och fortfarande rinner tårarna så fort jag tänker på dig...
Att aldrig mer få mysa med din mjuka päls känns outhärdligt.

Att aldrig mer få berätta hur mycket jag älskar dig och vad jag älskar lite extra mycket...

Minns du?

Minns du mitt tragg om det?

Mina ramsor...

"Mamma ääälskar dina mjuka fina kinder... den mjuka lena hakan... de fina prickarna ovanför ögonen... den gooooooosiga bringan... det fina krullet bakom öronen"

Eller den här
"Mamma älskar dig så mycket så det finns inte. Det går inte att älska någon så mycket och ingen kan vara så fin som du. Mamma älskar sin bebis så mycket så det går inte... Även om man tar all kärlek i hela vääärlden och lägger ihop mellan allt och alla så räcker det ändå inte. Och även om man tar all kärlek i hela universum så räcker det ändå inte, för mamma älskar dig ändå så mycket mycket mycket mycket mycket mycket mycket mycket mycket mycket mycket mer!!!
Också multiplicerar man all den kärleken miljoner miljarders biljoners biljarders gånger också räcker det ändå inte för det är ändå så mycket mycket mycket mycket mycket mycket mycket mycket mycket mycket mer..... Och ändå så mycket mycket mycket..."      Jahh, där någonstans brukade du tröttna på mitt tjat och gå iväg, hehe!!

Min älskade vän... Nu kan jag bara tänka tanken...

Vi går till din grav varje morgon och varje kväll...
Varje morgon och varje kväll vill jag inget hellre än att gräva upp dig... Bara för att få se dig en sista gång... Jag saknar dig så varje andetag gör ont, och hade inte andningen gått via automatik hade jag struntat i det...

Hade någon kunnat garantera att man får träffa sina saknade när man dör hade jag inte tvekat att hoppa framför ett tåg, bara för att få vara med min älskade Emil igen...

Jag vill inte mer... Jag vill inte utan dig... Jag kan inte utan dig...

Jag vill ingenting, jag vill bara ha min Emil tillbaka...

Vilken chock det var i onsdags... Vi som trodde du matvägrade i protest... Men icke... Cancer i hela magen, levern uppäten och tarmarna upptryckta till ryggraden........ Det fanns ingenting att göra...

Jag bönade och bad, flytande mat, cellgift, strålning, vad fan som helst!! Min Emil får inte dö!! Han KAN inte dö!!!
Men nej... Vi hade kunnat rädda dig någon enstaka dag och sen hade du ramlat ihop och självdött av smärtorna...

Det kunde jag inte låta hända...

Du fick somna i min famn och jag fanns med dig hela tiden...

Ditt lättade andetag innan du äntligen började andas lugnt igen var en bekräftelse på att jag gjort rätt...

Rätt för dig... Men så oerhört fel för mig....

Jag kan fortfarande inte fatta att vi aldrig mer ska ses...

Detta var inte planen....

Du skulle ju leva mycket längre...

När vi läste ditt chip blev jag så glad att du var ett år yngre än vi trott.  Det var som att vinna på lotto!! Du vann ett år!! JAG vann ett helt extra år med min Emil!!! Och bara 2 månader senare försvann alla åren i ett svep...

Fy farao vad orättvist...

Du var min mirakelhund, det visste alla.

Jag såg dig på Blocket och visste att vi hörde ihop... Min dåvarande sambo ville inte ha hund, så jag kickade ut honom efter 2 månader...
Sen var du borta från Blocket... Samma kille hade en annan hund på annons som jag ringde om... Hon hade flyttat samma kväll, men en annan hane hade kommit tillbaka  eftersom de han bott hos i 2 månader inte klarade av honom.

Jag visste direkt att det var du!!!!!

Och visst var det så...

Där satt du så fint på trappan när jag kom...

Jag visste att du var min själsfrände.

Du skulle vara aggressiv mot allt och alla sa man till mig, men jag brydde mig inte. Min Emil var världens bästa, det visste jag...

Samma sekund du kom innanför dörren visste du att du hörde hemma där...

Därför var du min mirakelhund!!

Just ett jäkla mirakel då... Jag tror varken på Gud eller mirakel längre...

Den jäveln som försöker slå i mig att sånt finns ska få så han tiger!!!

Du luktade ju till och med valp i armhålan för 2 år sen!!!

Det är så orättvist.... Du hade det dåligt i 5 år och fick bara ha det bra med mig i 3,5... Inte ens hälften av livet... Hattat runt i 7 olika hem på 5 år...

Jag skulle aldrig reggat mig som ägare heller, för det var precis som om du då visste att nu skulle du bli här... Då kunde du sluta kämpa...

Det var säkert därför... Det var säkert mitt fel...

Jag vet att du har det bättre nu, men jag saknar dig så enormt...

Så hoppas jag att du kan förlåta att vi hämtade en terapeut åt mig...
Jag ville inte ha någon ny hund egentligen, men din pappa tyckte att jag behövde en.... Då brast jag ut i storgråt och skrek "jag behöver bara min Eeeeeeemiiiil"

Men det går ju inte...

Nick funkar lite... Han är så busig och sprallig att jag den mesta vakna tiden inte hinner tänka så mycket på något annat... Men på natten....

Nätterna är inte roliga...

Jag gråter och gråter och gråter... Högt så jag skriker för det gör så ont!!! Blött blir det i sängen och lakanet i oreda eftersom jag vrider och vänder på mig...

Och i bilen... då behöver jag inte heller fokusera på annat... Då kommer det...

Kniven i hjärtat och klumpen i halsen...

Flera gånger har jag gråtit så hårt att jag inte fått luft... 

Jag har aldrig saknat någon så mycket som jag saknar dig...

Aldrig gråtit så mycket som jag gjort efter dig...

Inte ens farfar och morfar...

Inte ens i drömmen får jag träffa dig...

Inte ens där... Skulle det vara så mycket begärt?!! Jag kan väl åtminstone få se dig, röra dig och berätta hur mycket jag älskar dig i drömmarna?

Men nej...

Usch Emil... Detta kommer ta tid... Men jag tror jag behövde skriva ett brev till dig som något slags bearbetningsprocess...

Kanske det hjälper, kanske kommer det fler brev..........

Jag vet inte...

Det enda jag vet är att jag älskar dig så oerhört mycket fortfarande och kommer alltid att göra det.

Ingen annan har så stor plats i mitt hjärta som du, och kommer aldrig få...

Jag hoppas bara att du har det bra var du än är...

Och jag hoppas att vi ses igen... Någon gång...

Puss puss min älskade vän......

Vilken underbar dag!!

Mamma ringde när hon var klar hos doktorn i Lund.

Hon är friskförklarad.

De har undersökt henne och cancern är borta!!   

Doktorn hade sagt till henne

- Du ska bara veta så full du var av cancer! Hela skelettet och överallt...
- Men det har ni inte sagt nåt om innan?
- Nej, för då hade du inte kunnat vara så positiv, och blivit frisk så snabbt!

Jaha...? Så nu kan man inte lita på vad de säger heller?!
Skit samma. Nu är hon frisk!

Det bästa är att hon inte känt av några av besvären som brukar komma i samband med cellgifter, eller cytostatika som det väl heter...
Innan det skulle påbörjas fick hon veta att hon kunde bli trött, illamående och lite sådär efter några behandlingar, men nej... Ingenting...
Det beror säkert på hennes inställning. Hon har bara känt att det har varit skönt att bli av med det onda. Hon hade ju så ont av tumören, så hon har bara sett fram emot att slippa smärtan... Och det funkade ju uppenbarligen!

Nu ser vi framåt   

I början av maj kastrerades Sixten (katten)...

Någon vecka innan han skulle dit fick han väldigt mycket "skit" i ena örat, och det rann lite var nerifrån det...

Så jag bad dem kolla på det också när han ändå skulle sövas.

Jahapp, det var öronskabb  
Jag har aldrig sett det innan, så det fattade ju inte jag...

Men de rensade och droppade ner något så det blev så fint så  

Så gick det 2-3 veckor ungefär, sen började han bli skitig igen... Men denna gången såg det inte ut så... Skabb är svart, och om man rensar ut det och lägger på ett vitt papper kan man faktiskt se hur det rör sig  

Detta var mer brunt, också kom det ganska mycket var igen, så det var antagligen torkat var jag rensade ut...

Så jag rensade någon vecka och det blev varken bättre eller sämre...

Sen pratade jag med en kompis som känner en veterinär och bad henne kolla om jag kunde tvätta med något, typ Jodopax eller nåt... Det funkar ju bra som bakteriedödande på utvärtes sår iaf...

Jodå, det skulle gå bra...

Så det gjorde jag...

För någon vecka sen blev han svullen i örat och ett rött sträck fanns på svullnaden, så jag tänkte att han rivit sig när han kliat... Så jag satte på en tratt så han inte kom åt...

Det blev inte bättre, så igår ringre jag veterinären på Lillö och sa att han var svullen och att örat varade...

Jag fick en tid redan till idag.

Mamma åkte med mig dit...

Fy fasen... Det besked jag fick hade jag inte väntat mig!!!
Det var en TUMÖR!!!   

Så han fick läggas in och opereras.........

När jag hämtade honom fick jag veta lite mer...

Den sträckte sig ner till mellanörat som är ihopkopplat med svalget, så det är därför han har låtit förkyld ett tag (faktiskt ända sen han började vara igen)...

Den kommer av en inflammation...

Alltså har han haft skabb, som i sin tur gett en inflammation, som i sin tur gav en tumör!!!!

Nu är den stora delen i ytterörat borta iaf... Sen ska han äta medicin ett tag som gör att den lilla i mellanörat krymper... Så nu ska jag hålla kontakten med veterinären... Om han inte blir sämre så jag behöver jag inte ringa och i så fall ringer hon mig om 2v...

Så han ska ha medicinen tillsvidare och sen ska det trappas ner om det går som det ska.........

Jag håller tummarna för kattaskrället och hoppas att ni också gör det

Idag har vi fått mycket gjort här hemma!!

Andy klippte upp staketet i skogen och fixade en trimmad stig ut dit, så vi slipper gå vid vägen med Emil...

Sen rensade han nästan släpet från björkarna och högg upp en hel del med yxan?!!

Att han orkar!!!  

Jag har städat mer eller mindre hela dagen. Nisse & Christel skulle komma och grilla, och när svärföräldrarna väntas måste det ju va fint  

Så bakade jag en liten rabarberpaj också, och hemmagjord vaniljsås!

Sen visade Nisse hur pannan fungerar eftersom han har en likadan och vi fattar nada... Instruktionsboken måste man nog vara ingenjör för att begripa!!

När gästerna kört hem och yxan gått sönder tog vi en promenad med Emil... Måste ju testa stigen  

Så hittade vi en väg som går bakom idrottsplatsen.

Tanken var att vi skulle följa den fram till stora vägen och se om man kunde gå i åkerkanten till grusvägen, men så såg vi att den svängde till vänster också... Så vi testade det, och hoppades att man kanske kommer in på skjutfältet där!

Just när vi svängt av kom en liten farbror cyklandes.

Han hälsade, så jag passade på att fråga om han visste vart vägen tog vägen  Nehe, den gick ingenstans mer än till gården... Hans gård. Också kunde man svänga ner mot Blekevallen igen en liten bit upp.

Vi fick tillåtelse att gå genom hans gård när vi var ute med hunden, inga problem också pratade vi en stund.

När vi gick förbi Blekevallen frågade han om vi hade hört om rabaldret för längesen... Det där med bonden som plöjde upp hela idrottsplatsen...

Jodå, det har man inte kunnat missa, hehe!

Så frågade han om vi visste vem som hade gjort det.

Näe, så insatta är vi inte...

Han pekade på sig själv och såg lite illmarig ut...

Så jag frågade om det var en släkting, man vill ju inte anklaga sådär hehe...

Nej, det var jag!! sa han...

Det var som fan!! Detta var ju intressant!!

Mannen som plöjde upp Blekevallen är ju en levande kulturskatt och där stod vi och pratade med honom!!   

Jag var ju bara tvungen att fråga vad som hänt och tusen andra frågor.

Svar fick vi också...

Tydligen fick pågarna vara där och spela gratis förr i tiden.

Sen blev de giriga, så 2st gick upp till honom och sa att antingen ger du oss planen eller så tar vi den för dig!!!

Då blev han förbannad och hämnades detta hot genom att plöja upp hela skiten!!
Sicken krutgubbe, haha!!

Jag hade minsjäl gjort likadant!! Och det sa jag till honom också  

Ja, det var minsann riktigt spännande!!
När vi väl gick hem var vi helt lyriska resten av kvällen.

Vi hade ju faktiskt mött en livs levande bit av kulturen!!!

Riktigt nice   

Tänk att det är ett år sen....

Vi firade förra fredagen eftersom det var den 3 Juni Andy flyttade in...

Men det blir lite av firande idag också!!

Det var nämnligen den 3 Juni ifjol som SR P4 hade sin Allsångspremiär i Tivoliparken..

Det var fortfarande på den tiden då han ringde 10ggr om dagen, vi satt timtal i telefon varje dag...

Så när vi pratade nämnde jag att jag skulle in till stan på kvällen.
Jag skulle fotas vid Teatern för ett uppdrag och sen skulle jag slå mig ner i parken och lyssna lite på allsången.

Andy tyckte det lät mysigt, så han mötte mig där.

Vi satt på en filt i gräset och jag hade min poncho med med som en extra mysfilt... Han hade fixat dricka, inte alkohol dock, utan energidryck som han visste att jag älskade  

Efter allsången åkte vi och hämtade däck till hans 850, sen satt vi i bilen länge, länge och pratade... Om hur allt skulle bli...

Vi visste att vi ville bli vi, men hur?

Senare på natten löste det sig.

Han ringde runt kl 1 och sa att han var på väg... Om han fick...

Allt var klart...

Jovisst!!!

Välkommen   

Dagen efter såg vi detta på Kristianstadsbadets nätupplaga...

Längst upp i högra hörnet sitter vi.

Hur vi kände igen oss?

Hans upprullade byxor, skorna, min poncho också skymtar man lite av hans tatuering på ena armen, haha!!!

Myspys   

Därför måste vi såklart i alla år framöver åka in när det vankas årets första allsång och fira.

Denna gång hade vi planerat att åka in tidigare och svänga inom Guldfynd i ett litet ärende, men eftersom man inte kan styra allt här i världen fick det planeras om tyvärr...

Skit samma.

Det blir bra ändå.

Guldfynd finns kvar.

Bara vi kommer in till allsången så...

Och det ska vi. Ösregn eller ej!

Pöss på dig, sötis!   

Lördagen bjöd på ännu en bilträff, denna gång på AD-Center, och Euromaster. Dessutom på dagtid!

Inte riktigt lika spännande som på kvällstid, men det är alltid trevligt att träffa lite vänner, så det blev en halvtimme för att tragga lite skit...

Sen åkte vi vidare till Södertorg och kollade läget. Vi funderar ju på att boka plats på marknaden där, så vi ville se lite hur mycket folk där var och vad de sålde.

Det såg bra ut, så det blir till att boka plats!!   

Efter det åkte vi till Andys kollega som grejar med både folkrace och rallycross, så han har de flesta verktyg man kan tänkas behöva.
Och vi behövde en grunka för att kunna trycka ut ventilen på 850ns topp...
5 minuter och ett "plopp" senare var ventilen ute. Inte konstigt att bilen gått illa!! Fasen som den såg ut!! Aja, nu ska bara den nya in också, så kan man skruva ihop sen!

Så fick vi ringa pappa och höra om han hade ventilpasta hemma. Jodå, det fanns, som allting annat man behöver, hehe!!
När vi kom var grillspetten nyss klara. Brorsan och hans familj var på besök och hade hjälpt till att röja lite där det ska byggas gemensam carport mellan grannarna.
Så det var matdags. Som tur var fanns det lite mat till oss också!!    Det är så skönt att veta att man alltid är välkommen. Det blir aldrig något suck och stön över att man råkar komma mitt i maten. Utan alltid "ta varsin tallrik, det räcker säkert till er också".

Sen åkte vi hem och vände... Ja, för det blev verkligen inte mer än så!

Soffe som jag fick Shiny (hästen) av för 8 år sen har en dotter som börjat på ridskola, så hon ville provrida Shiny.
Hon var SÅ DUKTIG!! 8 år, och klarade av Shiny när hon blev het och ville kuta allt vad hon kunde!! Riktigt skoj att se!  

Så plockade vi in hästarna och körde hem...

Men inte för att dagen tog slut där!! Nej nej... Andy klippte gräset och jag rensade rabatterna en stund...

SEN var det dags att hålla kväll!!  

Det blev till att tända grillen och lägga på en korv...

Minsann blev det en liten öl också för att fira helgen och allt vi fått gjort!!
Riktigt nice!!!!

En riktig "långlördag" hade vi. Det behövs ibland   

Kvällen började med en pizza på Katrins i goda vänners sällskap, sen vidare till bilträff på Preem.

Gissa vad jag fick provsitta?!!! En VIPER!!!!  

Allstå, den var SÅ GRYMMMMM!!! Ahh, så jäkla nice!
Den var så låg att det kändes som man satt på marken!! Men ändå så bekväm... Annars kan man ju tänka sig att det skulle vara svårt att ta sig in och ut från något så lågt, men nej... Det gick utmärkt!!
Kunde jag säkert tänkt mig att göra varje dag, om man kunde hostat upp sådär
300 000 kr i ett bräde...

Fast jag trodde ändå att de var dyrare... Aja, fint var det iaf!!

Efter en stunds dregel var det dags att dra vidare för lite race...

Tyvärr blev det ganska lugnt, och inte så många som körde, så vi stannade inte så länge...

Nu är det dags att sova, det blir en lång dag imorrn!

Natti!

Igår var det dags för inflyttningsfest i huset!!

Vi hade tänkt ta det nästa helg istället, men då kunde inte Andys bror så det fick bli Valborg...

Eftersom många redan bestämt annat till Valborg blev det bara de närmsta.
Lugnt & skönt, precis som vi ville så det gjorde ingenting   

En liten tipsrunda blev det till att börja med!

Såklart handlade frågorna om oss...

När vi träffades, var vi träffades etc. Också lite om djuren...

Evelina klarade sig bäst och fick en spann full med tomat och paprikaplantor att ta hem!!

När gästerna kom fick de var sitt verktyg.
Ingen fattade vad de skulle ha dem till...

De fick bara reda på att det kan komma till användning och man vet aldrig när!

Ojoj vad de kliade sig i huvudet!!  

Så de genomled tipsrunda, kubb och lite annat innan det blev dags att äta och de äntligen fick veta vad de skulle ha sakerna till...

När vi dukade fick de var sin pära på faten.

Verktygen skulle användas till att skala dem, och den som klarade att få det längsta sammanhängande skalet vann!

Jocke fick en liiiiten tång

Evelina var djupt koncentrerad med sin hammare

Också har vi vinnaren, Torgny som kämpade med sin stora såg!!

Annie lyckades ganska bra med sin kabeltång, och Sebbe med måttbandet            

Senare på kvällen blev det majbrasa, kaffe i klubbstugan i byn och till sist lite snask hemma i soffan!

Stort tack till er som var med och förgyllde dagen!