Söndagen den 11 december 2011 klockan 06,35 drog mamma sitt sista andetag...

Då hade vi varit hos henne sedan fredagen, hela tiden...

På fredagskvällen kom sköterskan och sa att mamma blivit mycket sämre.

Visst sov hon som en stock, men jag tänkte att det var efter att hon ansträngt sig att vara vaken när KVH kom för planering på förmiddagen...

När jag sa till mamma på eftermiddagen att jag bara skulle köra och äta något, och sedan komma igen sa hon "usch, jag hittar aldrig den jag ska trycka på" och menade morfinpumpen... Hon hade bara tryckt en gång, och inte försökt fler heller, så det där med att hon aldrig hittade den var inte sant... Hon ville bara inte att jag skulle åka... Fast det fattade jag inte då, så jag visade henne en gång till, och sen körde jag och åt.

När jag kom tillbaka efter en timme frågade jag om hon hade tryck på den, och då svarade hon bara "skulle jag det?"

"Alltså... Nej, bara om du har ont", sa jag.

På kvällen när vi kom satt pappa hos henne, och han körde efter en stund.

När sköterskan sa att hon blivit mycket sämre ville jag inte åka därifrån.

Vi skulle hem och släppa ut hunden, men jag ville inte... Tänk om nåt händer, var min enda tanke...

Hur som helst pratade vi med sköterskorna och de menade att det var inte så illa att hon skulle dö inom en timme, så jag kunde lika gärna följa med och få lite friskluft.

När vi kom tillbaka fick vi var sin skön stol, filt och kudde så vi kunde stanna över natten.

De hade erbjudit rum 8 att sova i eftersom där var tomt och fanns en bäddsoffa, men nej...

Ska jag sova på sjukhuset så ska jag sova hos mamma.

Jag gav mig fasen på att mamma inte skulle vara själv i sin sista stund.

Jag ville hålla hennes hand om hon var rädd...

Den natten sov jag inte mer än 5 minuter med jämna mellanrum.

Jag som oftast sover hårt vaknade vid minsta ljud...

Natten gick och allt var oförändrat.

På lördagsmorgonen, när Andy varit hemma hos Nick och rastat honom och kom tillbaka gick jag på toa.

Andy klappade mamma lite på armen och då tittade hon upp på honom hur klar och vaken som helst och sa "hej, Andy"

Under lördagen flyttades vi till rum 8 iaf, ett större rum med den där soffan...

Ingrid från byn var och lämnade en liten tomteflicka från dem, Sivan och Kenta och Inga och Roland.

Jag visade den för mamma, och berättade vem den var ifrån. Hon nickade, men såg inte den...

Hon såg ingenting på lördagen...

Hon öppnade inte ögonen helt ens...

Vet ni hur en döende människa ser ut?

Det är en fruktansvärd syn, och den gör oerhört ont att se på den man älskar...

Himlande med ögonen, jämmer som inte går att förstå, och miner med ansiktet som man bara inte förstår vad det ska likna...

Lena kom på eftermiddagen.

Mamma tog hennes hand...

Hon sa nåt som lät som "ring" men vi fick inte veta vem vi skulle ringa... Kanske pappa, för hon måste ha känt att det var nära...

Pappa kom vid 17-tiden, och det var så fint när han klappade henne på kinden och sa "tänk att du är fortfarande lika vacker som för 45 år sen, lilla mamma"

Jag hade dittills hållt mig från att gråta i mammas närvaro, hon skulle inte få känna att jag var orolig eller rädd.

Jag skulle ju vara hennes stöd... Men under dagen kunde jag inte hålla mig...

När hon inte åt och inte ens kunde dricka med sugrör....

Jag grät... Så tyst jag kunde, men hon hörde nog snörvlandet...

Jag hade stoppat in min hand under hennes för jag vet att hon blir för varm om min ligger på hennes.

När hon hörde snörvlandet drog hon sin hand försiktigt över min, fram och tillbaka, som för att trösta...

Det är helt otroligt. Så osjälvisk in i det sista...

Hon ligger döende men kan ändå trösta mig...

När pappa skulle köra hem för att rasta Ascott frågade han mig om han skulle komma tillbaka eller om det räckte att han kom på morgonen.

Jag bara riste på huvudet och sa att jag inte visste...

Under natten blev mamma sämre...

Hon kunde knappt röra på huvudet till svar när jag frågade om hon hade ont...

Jag satte mig hos henne och strök vatten på hennes läppar, och det måste vara fruktansvärt att ligga så...

Hon var säkert jättetorr i munnen och halsen, men kunde inte dricka... Bara få någon enstaka droppe i sig från en puff doppad i vatten...

Jag strök hennes kind och sa "min fina lilla älskade mamma... har du så ont....."

Fan vad hon kämpade.

In i det sista.

Hon ville verkligen inte dö...

Resten av natten satt jag i stolen sidan om henne och höll henne i handen med huvudet mot hennes bröst.

Jag slumrade till och från, och när hon jämrade sig kunde jag ingen göra mer än att humma lite lugnande.

När jag vaknade till en gång var pappa kommen. Han satt på andra sidan sängen, och andningen hade lugnat sig.

Under natten hade den varit så ansträngd, precis som om hon skyndade sig att ta nästa andetag...

Men när pappa kommit var hon lugn...

Efter en stund sa han att nu gick nog andningen och hjärtslagen mest på automatik, mamma var antagligen borta...

Jag sa inte så mycket om det utan slumrade igen...

Sen hörde jag bara pappa säga "farväl lilla mamma"

Jag vaknade till fort och frågade "men hon andas väl fortfarande?!!"

"Nej, det gör hon inte..."

Herregud!!!!

Min mamma är död!!!
Jag slängde mig över henne och kramade henne. Jag grät så jag skrek, för min mamma måste ju vara här!
Hon måste ju finnas!!

Det är första gången jag sett pappa gråta...

Vi ringde på sköterskorna och doktorn kom lite drygt en timme senare...

Så skulle de göra henne fin, och tyckte att vi skulle gå ut sålänge...

Jag blängde på Andy och sa lite surt "jag vill röka, har du cigaretter med dig?"

Jodå, det hade han... Så vi gick ner...

Jag erbjöd pappa också, men han ville inte ha...

Tänkte eftersom han är gammal rökare kanske han kände för ett kort återfall... Men nej...

Fast ibland finns det inget annat som hjälper, så är det bara!

När vi kom upp igen frågade de om vi ville att de skulle ta på henne peruken.

Jag sa bara "nej, hon är så fin ändå"...

Så fick vi gå in i rummet igen..

Hon var så fin... Hennes ansiktsuttryck visade att hon sett det som en befrielse.

Så ont hon har haft.

Så hårt hon har kämpat...

Och jag tror att det var för vår skull...

Min fina lilla mamma...

Vi som har pratat varje dag i telefon...

Vem ska jag nu ringa?

Vem det än är, så kan ingen ersätta det...

Det var inget viktigt vi sa...

Småsaker, bagateller, ointressanta saker oftast, men vi hördes iaf av...

Min mamma är en ängel...

Jag och Lena fick varsin ängel förra gången hon låg inne. Till mig och Andy sa hon att det var för vi var så snälla och hälsade på henne varje dag och köpte cigaretter med oss och tog hand om henne. De har ju inte det i sjukhuskiosken och hon ville inte be pappa om det, för hon trodde inte att han skulle köpa det iaf...

När hon dog blev jag först förbannad på ängeln, för den hade inte hjälpt henne, det stod i locket på lådan att det var en skyddsängel som man kunde ge sina bekymmer till...

Den funkade ju inte!
Men Lena tror att det var en signal till oss, och att hon menade att det skulle vara hon nu efteråt, att den symboliserar henne.

Och att den hon sa att hon köpte till sig själv egentligen var till pappa...

Jag vet inte...

Jag vet bara att jag fått hennes kappa och att jag kramade den godnatt igår, för den luktar mamma...

Hon hade en öppnad cigarettask också som pappa gav oss och sa att vi skulle slänga, men det ska vi inte!

Hon ska inte ha något oavslutat.

Så igår när vi kom hem tog jag på mig hennes rökjacka, också tog vi var sin cigarett. Hon bjöd Andy på en och annan ibland så han fick också en, men resten ska jag ta slut på.

Hon får dem genom mig, hehe!

I förmiddags gick jag ut med Nick, och tog på mig hennes kappa och tände en...

Eftersom det blåste lite knäppte jag någon knapp för att den inte skulle blåsa upp.

Så kom en vind och kappan hamnade mot glöden.

Då var det precis som om jag hörde henne "ja, jag tänkte till det!"

Precis som när hon var vidgjord på sjukhuset och jag låg över henne och kramade henne.

Det var precis som om jag hörde henne "det var ju ett jävla sivvlande, jag är ju här"

Om det är inbillning vet jag inte. Men det är precis såna kommentarer som hon skulle kunna slänga ur sig...

Jag väljer att tro att mamma är med mig och slänger lite kommentarer då och då.

Eftersom hon älskade julen ska jag spara en av hennes cigaretter till julafton, efter julmaten ska jag ta på mig kappan och röka den med henne, så hon får vara med på julen...

Som hon alltid gjort...

Visserligen räckte det ju inte med en till henne, men så många kan jag inte sätta i mig utan att få halsbränna så hon får nöja sig med en...

När Ingrid och Sivan varit här med en blomma, glömde jag mig.

Jag tänkte att jag måste ringa mamma och berätta det, men kom på att det går ju inte...

Jag kan inte ringa henne mer...

Jag ringde hennes mobil i söndags när vi körde hem, mest för jag tänkte att hon kanske hade en telefonsvarare som hon själv pratat in, så jag kunde få höra hennes röst... Men det var bara en automatisk röst...

Fy...

Detta blir jobbigt...

Men som Ingrid sa "du har ju iaf familjen i Horna"

och det är skönt...

Precis som Andy.

Han har suttit vid min sida på sjukhuset, han tog ledigt igår för att ringa en massa samtal till mig...

Han är underbar och utan hans stöd hade jag kanske inte klarat detta...

Jo, det hade jag nog....

För mammas skull...

Hon har alltid ställt upp för mig, så någon gång ska hon ju få lite tillbaka...

Jag hoppas att jag har gett henne det, för jag vet inte vad mer jag kunde gjort...

Mest av allt hoppas jag att hon har det bra, och att hon är med oss...

Hoppet är det sista som sviker, tack och lov...