Redan den 2 maj 2010 startade jag uppföljaren till den där första anonyma bloggen.

Tro fasen att de var anonyma förresten! Precis som den sista som jag redan publicerat allt från.

Hela historien kring vårt förhållande; hur det startade, hur det var under tiden och hur det slutade är så nedrans pinsam!!
Dock är det på tiden att jag inser och accepterar att det är en del av min historia.

Jag var trots allt med.

Jag kunde satt stopp närsomhelst under tidens gång. Eller nej, faktiskt inte efter att vi flyttat ihop. Jag försökte mer än en gång övertala honom att dra och lämna mig ifred, men det gjorde han ju inte.

Polisen avhyser ingen om han inte begått ett brott som ger minst 1 års fängelse, det kollade jag upp.

Att anmäla kändes inte heller aktuellt eftersom jag inte hade några bevis.

Dessutom såg jag inte hur fel allt var.

Jag såg inte att det inte var normalt att bli nerslängd i källaren, dörren låstes och där fick jag sitta tills han kom hem och öppnade(?!) Fast det hände ju bara en gång... eller kanske två...

Idag vet jag att det där kallas "Normaliseringsprocess". Det börjar med små saker och efter ett tag känns det inte så allvarligt att bli svingad med ett judokast i golvet med bakbundna händer och huvudet före.

Aja...

När bloggen, vars inlägg nu kommer, startades ville jag inget hellre än att få honom till min.

Han hade visat en underbar sida, helt och hållet charmat byxorna av mig, och tji fick jag senare.

Men det kom som sagt senare...

I de inlägg som nu kommer publiceras vill jag ha honom, men på rätt sätt.

Får väl passa på att be om ursäkt till eventuella människor med ömma tår, även efter att ni läst denna blogg...