För ett tag sedan pratade jag med en kollega som också upplevt en dålig relation.

I hennes fall blev det rättegång.

Hon berättade att hon sagt till sitt målsägarbiträde efter rättegången att 
- Egentligen borde jag gå bort och ta honom i handen!

- Varför då? Frågade jag.

- För han har gjort mig så stark!

Jag kände efter en stund.

Visst har jag känt mig lite starkare på sistone. Jag tittar mig inte lika mycket över axeln längre. Istället blåser jag upp mig när jag går på en offentlig plats. Så gott jag kan. Jag låtsas att jag är stor och stark, och att det minsann inte är lönt att våga ge sig på mig.

När jag på riktigt känner efter vad jag faktiskt känner, så är det inte styrka.

Jag känner med hela mitt väsen att om fanskapet visar sig, så åker pepparsprayen fram! 

Jag ser för mitt inre hur jag sprayar honom i ansiktet.

Han tar sig för ögonen. Då passar jag på att knäa honom i skrevet.

När han böjer sig ner får han ett knä rakt på näsan.

Sen ett ben rakt över nacken.

Sen ligger han på marken.

Där ligger han och känner sig lika liten som jag gjort så många gånger.

Han ligger där och kan inte ta sig upp.

Ögonen svider.

Det värker överallt.

Där kan han ligga med sig!

Ligga och ruttna.

Hoppas det kommer en massa snö också, så kan han ligga där tills det töar!

Jag inser...

Jag inser att det jag inte känner är styrka.

Jag är fortfarande lika svag.

Det jag känner är hat.

Och jag skulle aldrig kunna tacka någon som får mig att känna hat.

Vilken jäkla dag det var varit idag!!

Jag satt på jobbet i godan ro när mobilen ringde.

Skyddat nummer.
Pulsen stiger.

Skyddat nummer är polisen.

Blir andfådd.

Måste svara.

Vill inte svara.

Måste svara.

In i ett tyst rum.

Svarar, och låter som om jag sprungit en mil.

"Caroline"

"Hej, det här är Ulla-Britt på Polisen."

"Hej...?" - pulsen går upp lite till.

"Jag skulle bara berätta att han går nu"

KRASCH!!!

Tomt i huvudet.

Tomt i kroppen.

Tomt överallt.

Benen bär inte.

Jag faller ner på stolen, rasar.

Förstår inte.

Kvider fram ett patetiskt gnyende... "Nej......"

"Jo, men tro nu inte att detta läggs ner bara för det. Vi kommer att fortsätta förundersökningen"

"Men vadå? Får han köra hem nu...?!"

"Alltså, det finns ett kontaktförbud som åklagaren utfärdat"

"Jaha...? Men vadå? Så om han kör hem så får inte jag köra hem?"
"Nej, alltså... Ni får ju bestämma när han ska vara där och när du ska vara det"

"Alltså, va?!! Det är ju MITT hus?!! Och hur ska vi kunna bestämma det? Vi får ju inte prata??!!"

"Jag ska läsa kontaktförbudet lite mer ordentligt så hör jag av mig sen igen"

Vad som hände sen vet jag inte. Antingen ringde jag mitt målsägarbiträde eller ringde hon mig.

Nästa sak jag kommer ihåg är att jag sitter i det tysta rummet igen eller fortfarande, och att jag pratar med henne.

Jag ställer samma fråga till henne, om han får åka hem och jag i så fall inte får göra detsamma... Jag måste ju in till mina djur...?!

Hon var väldigt rak och bestämd. Informerade om att han skulle åka hem och hämta lite kläder och undrade när jag ville att han skulle vara därifrån.

"Om 15 minuter!! Och han ska lämna nyckeln!"

"OK, jag meddelar hans advokat det. När kan han komma och hämta sina saker?"

"Söndag. Mellan 15 och 18. Vi ställer ut det i garaget. Mina vänner håller öppet där"

"OK. Då blir det så"

Så enkelt var det.

När det var utrett bröt jag ihop på nytt.

Susanne och Jeanette gick förbi och kom in... Tyvärr är det ju inga gardiner i de tysta rummen.

Det är så dubbelt, det där. Jag gråter aldrig inför andra, men samtidigt behöver jag ju prata, processa.

Med Susanne kändes det ändå OK. Hon har varit med om en del saker tidigare, och hennes mamma gick bort för inte så längesen... Det är konstigt, det där... Har jag sett en annan människa gråta, så kan jag hellre gråta inför den.

Jeanette är också bra att prata med. Lugn och sansad. Stabil och verklighetsförankrad. Det lugnar en del.

Jag ringde Martina.

Hon hörde inte vad jag sa... Jag grät för mycket, men lyckades till sist yla fram "Buhu.... släppt... buhu..."

Hon fattade vad det var frågan om, och med ett enormt lugn frågade hon  var jag var.

Jag gnällde fram "Buhu.... jobbet.... snyft"

"OK. Caroline, vad vill du göra nu?"

Jag ylade "Jag vet inte... gå och dränka mig eller nåt..."

"Vill du åka och köpa nya lås?"
"Buhuuu... Ja...."

"OK. Jag kör från Bromölla nu. Jag är i stan om en halvtimme. Har du ätit?"
"Mmmmmm, nä... Jag är inte hungrig"

Hon mötte upp mig vid Vattentornet där jag parkerat.

I bilen väntade kinamat, min favvo med majsplättar!! Säkert noga uträknat för att jag inte skulle kunna säga nej.

Vi körde på en liten turné. Köpte nya lås, pepparspray och lite annat man kan behöva.

När vi var klara åkte vi hem till Martina och fixade lite till hästarna.

När Anders kom hem åkte han med bort till mig och hjälpte till att byta låsen.

Vi började planera inför packandet av hans saker. Kom fram till att det nog blev lite snävt med tid, men lika bra att bli av med honom så fort som möjligt. Det får gå, helt enkelt!

Jag vill inte se skiten en dag mer än nödvändigt!

Känslan att gå genom huset och veta att han varit där idag igen, påminde om när jag hade haft inbrott i min bil.

Man känner att en ovälkommen energi varit där. Energispåren sitter kvar ett tag efter att någon gått.

Jag köpte ett spökhus, men det enda spöket där, är det jag själv hade med mig in...