Julen i år blev katastrof!!
Vi hade bjudit hem pappa och brorsan med familj att fira hemma hos oss, för att försöka göra något nytt...

Sedan mamma dog har jag inte hanterat julen särskilt bra.

Mamma älskade julen. Det var hennes högitd, och jag gillar traditioner. Vill helst att allt ska vara som det alltid varit.

Första året firade jag hemma hos pappa, så likt den vanliga julen som möjligt. Inte bra, bröt ihop redan vid lutfisken.

Förra året var vi själva hemma. Åt vad vi ville och gjorde vad vi ville. Inte bra, bröt ihop till någon julkonsert med sorglig musik.

I år testade vi alltså att vara hemma hos oss. Dags att skapa nya traditioner, tyckte jag. Inte bra.
Hunden fick vara nerstängd i källaren eftersom han inte tål varken pappa eller brorsan. Jag tyckte synd om honom hela tiden. Jag och sambon stod med lutfisken eftersom brorsan och hans familj inte skulle ha, så de invaderade soffan. Vi fick inte plats i vår egen soffa!! Hann inte se Kalle, för då stod vi med maten. Bröt ihop sisådär 5-6 gånger. Någon gång gick jag ner till hunden i källaren, någon gång gick jag upp och la mig i sängen. Jag strejkade!!
Sambon var allt annat än förstående. Efter en stund dånade han uppför trappan, tände lyset i sovrummet, blängde på mig och fräste något om att det var pinsamt att jag gick och gömde mig... Alla undrade var jag var...

Jag fräste tillbaka att det här var den sämsta julen jag någonsin varit med om, så han kunde hälsa de andra att jag skulle komma ner när de hade åkt och hunden kunde komma upp!!

Han tjatade och gnällde tills jag gav med mig och gick med ner.

Bröt ihop en gång till strax innan deras taxi kom, och sen var det bra med det.

Alltså såg vi fram emot en strålande nyårsafton.

Allt skulle bli perfekt!

Tjejerna hade förberett förrätt och efterrätt och vi stod för huvudrätten.

Alla skulle hjälpas åt och det enda som kunde vara ett litet orosmoln var Vickans kille som hade det lite struligt. Han hade problem med spriten, men vi löste det också. Köpte alkoholfritt vin, så allt skulle bli bra. Inget kunde gå fel.

Alla kom, alla hjälptes åt och allt var verkligen perfekt.

Tills vi tog fram ett spel som någon hade med sig...

Vi började spela och tänjde kanske lite på vissa regler, men det var OK för alla.

Så kom det till sambons tur... Han svarade fel på en fråga med opponerade sig. Vi hade ju tänjt på gränserna innan.

Alla vi andra menade att här var det inte fråga om att tänja på gränserna, utan detta var faktiskt rakt av fel.

En sådan liten petitess blev en jättestor sak...

Att någon sa emot honom.

Att ALLA sa emot honom.

Vi gaddade ihop oss, menade han.

Ingen tyckte om honom.

Det var rysligt synd om honom.

Jag och alla utom Anders och sambon gick ut för att ta lite luft och när vi kom in igen satt de 2 med telefonerna i händerna.

Jag tänkte att det kunde vara för honom att bara glida in i samtalet lite smidigt, så skulle allt vara över.

Men icke!

Han gick ut i köket. Vi andra satt kvar.

Det ringde och efter en stund kallade han på mig.

Det var hans farbror som inte har alla höns hemma. Han brukar driva med honom, och nu var det min tur.

Jag skulle tvunget prata med honom så att han kunde skratta åt det. Vi pratade och han skrattade.

När jag kom tillbaka till rummet där de andra satt hade Martina tårar i ögonen.

Jag förstod inte riktigt varför, men hon hade uppfattat att han försökte skämma ut mig och tyckte att jag borde känns mig kränkt... Det gjorde jag visserligen inte, men jag är väl van, antar jag...

När han hade pratat klart satte han sig i soffan och startade något slags dunka-dunka.

Musik som han inte ens lyssnar på, utan bara för att det skulle låta så mycket som möjligt.

Högsta volym, så vi i andra rummet hörde inte vad vi sa...

Efter en stund gick jag in till honom.

Jag fattade att han kände sig övergiven, ett litet barn som inte fick vara med och leka, fast det inte var så.

Så  jag satte mig på huk och la ena handen på hans knä och pratade med honom som om han vore den lille ledsne pojke han tyckte att han var.

Jag försökte så pedagogiskt som möjligt förklara att såhär gör man inte. Det skulle vara mycket bättre om han bara gick in och satte sig hos oss. Tyst en stund och sedan gled in i samtalet lite smidigt.

Nix!
Han startade musiken igen, så jag gick tillbaka till de andra och stängde dörren istället.

Vi satt ganska tysta... Alla lite förskrämt väntande på vad som skulle hända...

Martina tyckte att vi skulle åka hem till dem istället, så kunde han sitta här och sura.

Jag visste hur mycket skit jag skulle få för det i så fall, så jag sa att de kunde åka om de ville, men jag fick vackert stanna. Det var bättre än alternativet dagen efter...

När vi skulle gå ut nästa gång tog jag på mig jackan.

Jag svepte på den och i samma stund kom en tom ölburk flygandes.

Jag såg inte var den kom ifrån och tänkte att den kunde stått på skänken så att jag välte ner den.

Nanosekunden efter hör jag Vickan fråga sambon vad i helvete han höll på med.

Han fattade ingenting och hävdade att han inte gjort något.

Men hon hade sett att han kastade burken. Hon stod så att den flög förbi henne mot mig.

De två började skrika och jag gick ut.

Vickan följde efter och sambon stannade i dörren.
De skrek och skrek.

Jag fylldes av panik och sa till dem båda att lugna sig. Skit samma om han kastade den eller inte, men håll snattran nu, för det är min altan det skriks ifrån!! Hela byn kommer veta att här är tomult. Fyfan vad pinsamt!!!

Det hjälpte inte.

Jag fick syn på Anders och bad honom försöka prata med sambon, kille till kille typ...

Anders gick fram och sa lugnt till sambon att lugna sig lite.

Sambon skrek något och sekunden senare slog han handflatan i Anders bröstkorg och greppade tag om hans skjorta.

Han la hela sin vikt mot honom och puttade honom mot altanräcket.

Vickan och Martina flög på sambon och drog tag i hans tröja och hår för att få honom att släppa Anders innan han hamnade i rosenbuskarna.
Alla rasade i marken, 4 pers och tjejerna var underst.

Sen blev det ett jäkla liv och jag stängde nog av hjärnan.

Ville inte vara med längre.

Det här kan inte hända hos mig!!
Jag är inte den tjejen som har en sådan kille!!

Jag är ju skötsam, inget skrik och bråk!!
Eller??

Vickan frågar om hon får ringa polisen och jag känner att det kan kvitta. Här har redan varit sånt jäkla liv, så mer pinsamt blir det ändå inte.

Polisen kommer och på 12-slaget står vi och pratar med dem.

Pikétbussen utanför min tomt..........

Det hela slutar med att mina vänner måste åka eftersom han är folkbokförd på platsen, men honom kan de inte ta för mig har han inte rört under kvällen.

De undrar om jag är rädd för honom, så att jag behöver åka med mina vänner.

Jag svarar tufft att "Nej, mig har han inte rört. Jag är minsann inte rädd för honom".

Så polisen åker och vi går in till oss.

Lugnt och skönt? Nja, det var det väl inte...

Inte direkt den härliga nyår vi förutspått.

På något sätt blev det mitt fel att det blev som det blev. Jag skulle tagit hans parti, så hade inget hänt.

Han skulle minsann se till så att Saaben och några andra vänner skulle ta hand om Anders för att han var så jävla kaxig.

Hmmmm....

Anders försökte be honom att lugna ner sig... Kaxig skulle jag nog inte kalla det...

Men visst...

I hans värld kanske...

I min värld hade jag hamnat helt fel i livet.

Nyårsnatten 13/14 insåg jag att det var på riktigt dags att ta tag i det här.

Jag vill verkligen inte ha med människan att göra igen.

Varför sa jag inte att jag faktiskt är rädd för honom?

För jag vet vad som hade hänt om jag hade åkt därifrån...

Jag vet vad som hänt om jag hade kommit hem dagen efter...

Jag vet precis var jag hade varit nu...

Och det alternativet är inte ens ett alternativ...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det här är rena tramseriet!http://www.kristianstadsbladet.se/kristianstad/opposition-vill-att-eriksson-s-avgar/   Jag hörde redan imorse på radion att treklövern och SD kräver ordförandes avgång och jag satte nästan i halsen!Helt ärligt; det är v...

Så var det dags att summera det gångna året än en gång. Jag höll först på att glömma mitt årliga inlägg och var på väg att gå och lägga mig utan det, men kom på att det trots allt är en tradition, så lika bra att hålla den igång!   Året har bju...

Ibland är jag lite extra modig!Ibland får man helt enkelt lägga rädslan åt sidan och prova på något skrämmande. Efteråt är det enormt stärkande.   Min fina Shiny har jag haft i 12 år, och sedan jag fick henne har jag inte ridit någon annan häst...

För ett par veckor sen fick jag eld i baken!!Plåtslagaren skulle komma på måndagen, och på fredagen kom jag på att jag måste måla klart "lådan" under taket innan hängrännorna kommer på plats!   Som tur var skulle jag släppa ut hästarna på helgen,...

Nä minsjäl!Det var det värsta!   Han den där som varit så få förunnad är det dags att lägga på hyllan nu! Att han är sjukt skum har jag redan konstaterat. Det kan gå ett par veckor utan att han hör av sig, och sen plötsligt hör han av sig var...