Jisses, vad jag har skrattat idag!!

Jag vet inte vad det är, men gissar att det kan bero på att snickarna är i full fart med det sista på vindskivorna.

Det är en oerhörd lättnad att få taket klart, och det gör väl att man blir lite lättare i sinnet... Kanske...

Det började på fikan imorse...
Jag kommer inte ihåg hur vi kom in på det, men det var något om knästrumpor eller stödstrumpor ellet nåt, och då kom jag såklart att tänka på helgens träff med min vän; ni vet han som är så få förunnad   

Jag började fnissa, fast att jag försökte kväva det, och kände hur jag blev röd om kinderna.

Det såg kollegorna såklart och tittade på mig med förväntansfulla blickar.

De vet att när jag blir röd i ansiktet är det han som är på tapeten, och säkert något jag gjort som man kan skratta åt, hehe!
Som den gången jag berättade att jag rakat benen i badkaret kl. 01 på natten för att jag skulle hämta honom på någon fest, och tänkte att det var bäst att ta det säkra före det osäkra   

Det låter kanske inte så roligt när man läser det såhär, men jag är ganska bra på att berätta mina historier, och grimaserar och nyttjar kroppsspråket, så det blir liksom lite extra roligt...

Så jag fick såklart börja berätta om helgens händelser...

I stora drag kan man säga att jag blev positivt överraskad av hans sätt att "ta kommandot". Det fanns inget utrymme att tro att han inte ville något. Jag behöver tydlighet, så det var finemang!
När han kysste mig i soffan hann jag tänka "Va? Jaså? Jaha? Ja, för fan!" sen tänkte jag inte mer.

Fast att det var tänt överallt, så där blev jag positivt överraskad av mig själv också, minsann!

Så till knästrumporna...

Efteråt tittade jag på mina ben och upptäckte att jag ännu hade knästrumporna på mig, hahaha!!
Det var ju inte särskilt snyggt, hehe!   

För att det inte skulle bli pinsamt fick jag ju skämta om det istället.

Så jag lyfte mitt ena ben högt i luften, och sa "Haha, fan vad sexigt att jag har haft knästrumporna på"

Han svarade "Ja, det var lite tantigt, faktiskt, höhö"

Sen fnissade vi nog lite, båda två och jag blev iallafall röd om kinderna, haha!!

Aja, jag bjuder på den    

Ja, vad fan... Jag gillar inte att gå helt barfota i skor, och tjocka strumpor är inte så snyggt till pumps...

Knästrumpor it is!

Dessutom hade det inte varit så mycket sexigare med vanliga strumpor faktiskt... Undrar om han hade det på sig förresten?? Hmmmm....   

Jisses, vad vi skrattade åt det på fikan, haha!
Såklart kom jag också att tänka på en annan gång i samband med det...

På tal om kyss i soffan...

Historien handlar om en viss polisstudent som jag lite lagom trevligt men bestämt avspisade och skickade hem när han trodde något annat.

Den skriver jag inte om här igen, men leta upp inlägget som heter "Att bli insläppt", publicerat den 21/10-2014 här på bloggen. Ganska rolig historia, det också, faktiskt!   

Så vi skrattade åt det också!
Lite värk i magen hade vi när vi hade fikat klart   

Faktiskt kom jag på att jag i det inlägget också nämner den här killen. Kan det vara ödet??   

Strax efter lunch skickade Martina en bild på väskor.

De var på Kiviks marknad, och jag blev genast avis! Jag ville också dit, men ingen hade tid igår, och idag stängde de kl. 17, och jag jobbade ju   

Varje år åker jag till Kivik och köper bigarråer och en väska för 100kr! Är de inte dyrare så kan man ju köpa sig en om året, tänker jag   

Martina hade såklart en lösning på G och ringde strax på Face-time, så att hon kunde filma väskorna och jag var en liten stund nästan med på Kiviks marknad, fast att jag egentligen satt i ett tyst rum på Rådhuset

Det blev ju faktiskt en ännu bättre lösning, för på så sätt slapp jag dit och trängas, men fick ändå min väska, och dessutom hemlevererad   

Hahaha, de är för roliga! Men visst, varför inte nyttja den teknik som finns??
Vi skrattade gott åt det också   

Ja, jisses...

Nähe, nu ska jag köra bort till stallet och hämta min väska. Hoppas den är lika snygg IRL som på film!
Vindskivorna ser ut att kunna bli klara innan helgen dessutom!
Om jag är såhär lätt i sinnet redan nu, hur ska det då bli när det är klart??   

#Kivik #marknad #KiviksMarknad #Face-time #knästrumpor #polisstudent #ödet #FåFörunnad

Ja jisses...

Det är sant.

Jag har varit på övernattning   

Ni som känner mig kanske undrar vad som hände med att jag aldrig mer skulle se åt en karl, än mindre släppa en över tröskeln.   

Fast nu är det ju min regel, och alltså upp till mig hur den tillämpas!
Och jo, den gäller än!

Men som med alla regler måste det finnas ett undantag som bekräftar den, eller någon, som i detta fallet   

Dessutom var ju ingen över min tröskel, det var ju jag som sov över hos honom.

Fast han har varit här innan, så ändå.

Skit samma.

Min regel min tillämpning, no questions asked!

Det var sannerligen på tiden!
Jag har ju faktiskt haft tankarna på det hållet ända sen... typ december...

Men varje gång det sett ut som att det skulle bli av har något ställt till det.

Något annat har kommit i vägen eller på något annat sätt har det alltid strulat.

Fast jag tror att det var bra.

Det kanske behövdes väntas med?
Det mesta sker ju av en anledning, tänker jag...

Skit samma.

Äntligen blev det av iaf.

Vi hade någon usel ursäkt om något som skulle fixas hemma hos honom, och för att vi inte skulle ha alltför långtråkigt eller törsta ihjäl fanns lite vin att tillgå.

I tillägg till detta bor han långt ut på vischan, så efter ett glas vin kan man inte köra hem, vilket vi båda såklart visste!   

Jag tror det var rätt bra med detta svepskäl. Det blev liksom inte så tydligt, ingen press. Eller nåt.

Fast antagligen tänkte vi samma sak, hehe! Men ändå.

Många gånger sedan i december har jag tänkt att det tog en jäkla tid att komma dithän, varit lite rastlös och otålig, men samtidigt haft ett halvt tvivel om saken i fråga.

Jag menar, det är ju inte så längesen jag faktiskt blev våldtagen och skrek så att halsen svullnade igen och jag inte fick luft.

Visst har tanken föresvävat mig att jag eventuellt skulle få en flash-back om jag skulle ge mig på en liknande aktivitet, och kanske börja skrika eller slåss. Alla reaktioner är ju inte rationella. Särskilt inte efter ett trauma...

Fast med honom har jag svårt att tro att jag skulle få något slags utbrott.

Jag vet, eller tror (?) Nej, jag är faktiskt ganska säker på att om jag minsta lilla skulle knysta vad som skulle kunna vara ens en gnutta tvivel, så skulle han bara skita i det och somna istället.

Han har ju trots allt sovit hos mig, och då menar jag verkligen bara SOVIT hos mig, flera gånger tidigare.

Men minsann.

Väl på plats förelåg inte minsta tvivel.

Inte en enda gång att jag ens tänkte på det där hemska.

Inte en enda gång jag tänkte att det inte var OK.

Inte en gnutta tvivel vid något tillfälle.

Han är så lugn och trygg, så det blir jag också i hans närhet.

Jag trivs verkligen i hans sällskap.

Det där att bara kunna ligga hos honom i soffan, lutad mot hans bröst.

Det lugna, stabila hjärtat som håller samma tempo hela tiden. Du-dunk, du-dunk, du-dunk.

Det där att bara kunna ligga stilla och lyssna på det.

Att inte behöva säga något.

Att tystnaden inte blir pinsam, utan bara lugn och behaglig.

Så jäkla annorlunda mot vad jag är van vid sedan tidigare.

Att händerna inte alltid är på samma ställe, utan att han faktiskt rör vid hela mig.

Så jäkla annorlunda mot vad jag är van vid sedan tidigare.

Att sen en hand slinker undan på ett och annat ställe ibland, det kan den få göra   

När han rör mig bekommer det mig inte.

Jag ryser inte av illamående, utan snarare av välbehag.

Så jäkla annorlunda mot vad jag är van vid sedan tidigare.

Han är en riktig toppenkille, och jag förstår inte att han är singel än.

Men det är ju tur för mig   

Jahopp.

Så är det iaf.

Det hände, det gick bra, och vart det här tar vägen har jag ingen aning om.

Om man, som jag, är lite analytiskt lagd så finns det inte en situation, eller människa man mött som inte analyserats.

Varje situation, händelse och människa ska genast analyseras kors och tvärs, fram och tillbaka.

Dock hade jag tänkt försöka låta bli att analysera sönder just det här.

Tankarna kommer såklart.
Vad händer nu? Är vi plötsligt KK?    Eller är allt som vanligt? Eller är vi på väg någonstans?

Ähh!
Nej minsann!
Jag ska ICKE fundera över det.

Jag har bestämt mig för att konstatera att han är en superfin kille, vars närhet jag mår bra i.

En kille som jag är enormt glad över att ha fått tillbaka kontakten med.

Jag tar en dag i sänder och flyter med.

Blir det något så blir det.

Blir det inte det så blir det inte.

Just nu ska jag bara njuta av nuet.

När jag kom hem var jag ganska trött...

Under natten hade jag vaknat ett par gånger.

Först för att något stack mig på benet.

Det var en katt-tass!
Stackars kissen!! Jag trodde jag hade kvävt honom med mitt ben som låg över honom, och han låg helt utfläkt på rygg med alla benen rätt ut!

Jag kände inte att han andades heller, så jag fnattade honom lite på magen.

Då började han spinna iaf, och jag kunde tryggt somna om.

Lite senare vaknade jag av att något stacks igen!!
Det var en såndär sticksig kardborre som satt sig på utsidan av trosorna, på rumpan!
Katten har antagligen tvättat av sig den, också har jag gladeligen rullat på den   

När jag vände mig om låg båda katterna tryckta intill mig. Den ena nere vid benen och den andra uppe på kudden.

Stackars kissarna tycks vara vana att ha den sidan av sängen för sig själva, hehe.

Vaknade gjorde jag själv.

Han hade gått ner i godan ro och satt och drack kaffe.

Skönt att inte bli väckt!!

Martina tittade med skum blick när jag berättade att han dels hade gått och lagt sig själv och dels hade gått upp när han vaknade.

Tydligen finns det oskrivna regler för det där...

Man ska lägga sig ihop och gå upp ihop...?
Jag fattar inte det där.

Det är väl skönt med lite självständighet??
Jag hittar faktiskt till sovrummet själv, så stort är inte huset!

Det är också en såndär välkommen tvärtom-sak.

Jag är inte van vid att varken FÅ gå och lägga mig själv eller gå upp själv, så mig passade det utmärkt!

Soffan kallade, så efter att ha tagit ut Nick kopplade jag äntligen in min DVD-spelare och sen blev det 7 timmars Band of brothers-marathon!     

Det är helt klart den bästa serien som någonsin gjorts!
Enda nackdelen är att det inte finns så många avsnitt   

Hästarna kom in, och nu är det snart dags att sova.

Jag somnar gott inatt, tillfredsställd på alla plan.

Även uniformsbegäret fick ju sitt iochmed marathonet   

Fy fan vad tungt allting är just nu...

Jag är så oerhört kluven i situationen...

Det håller på att bli för mycket... Helt enkelt för mycket...

Man kämpar och kämpar men har inget för det, för inte fan blir något bättre?!!

Jag saknar mamma mer och mer, den enda jag kunde prata med om allt sånt här...

Jag trodde att jag hade bearbetat det här med mamma klart för ett tag sen, men inte då.
Det är jobbigare än någonsin...

De senaste veckorna har jag gråtit i bilen när jag kört till och från jobbet, varje dag...

Mycket av det beror på att det händer så mycket jag skulle vilja prata med henne om.

Som för ungefär 3 veckor sen då jag stötte på en gammal, mycket kär vän.

Vi har inte setts på 8 år, och visst har jag tänkt på min vän med jämna mellanrum, men inte på det viset.

När sedan andra situationer rämnar känner jag extra mycket hur jag saknat min vän...

Chocken blev total när vi sprang på varandra. Jag blev igenkänd bakifrån, hur nu det gick till.

Sen hörde jag en okänd röst ropa mitt namn...

Såklart svarade jag och vände mig om.

I det skumma ljuset såg jag inte vem det var, och kände inte heller igen rösten, fast att jag minns exakt hur den lät för 8 år sen.

Jag kan bara tänka mig hur dum jag såg ut...

Glad, överlycklig faktiskt, och samtidigt som en fågelholk!

Måste sett riktigt löjligt ut, egentligen...

Till på köpet har människan tagit sig i kragen, skaffat ett bra jobb, men viktigast av allt; hittat sig själv.

Det hörs på rösten... Idag känner jag igen den och jag vet precis vad skillnaden är.

Istället för en hysterisk "gubben i lådan" som far fram och tillbaka helstirrig är det nu en lugn och stabil människa som verkligen hittat sin botten, om ni förstår... Alltså hittat tryggheten i sig själv.

Blir inte arg för något och är alltid glad och positiv...

När Andy muckar för att någon i konkurrerande innebandylag lyft hans klubba blir han tillsagd att skita i det och släppa det.

Och det är ju helt rätt...

Så när allt blir kaos på hemmafronten känns det ännu mer hur dum man kan vara.

Då försöker jag att kämpa på ändå, för att inte göra samma tabbe som för alla de där åren sen...

Jag tänker att kanske kan denna situationen också ändras, och jag skulle ju aldrig förlåta mig själv om jag gjorde samma misstag igen... Går, och sen efter någon månad har allting löst sig...

Usch...

Jag skulle så gärna vilja prata med mamma...

Dels hade jag velat prata henne efter det där första mötet efter alla år.

Jag vet att hon är den enda som skulle bli glad och förstå...

Jag vet inte ens vad det är hon skulle förstå, men det skulle hon...

Jag skulle vilja prata med henne om det där andra, för jag vet att hon skulle säga till mig att jag är löjlig som ens bryr mig. Hon skulle säga till mig "jamen skit i det för fan"

Jag skulle bli skitsur, men efter ett tag skulle jag komma på att hon hade rätt...

Och jag skulle kanske skita i det...

Jag kan inte hjälpa det.

Jag känner mig sviken.

Igen.

Hur många gånger ska man behöva acceptera det, bara för att se om det blir bättre???

Hur länge ska man vänta?

I ett inlägg för inte så längesen sa jag att man inte kan stå kvar och trampa på samma ställe för länge...

Så hur länge är det?

Hur länge är för länge?

Tänk om allt löser sig bara någon månad senare för denna människa också?
Då står jag med skägget i brevlådan och ser ännu en chans som jag sumpat...

Jag pallar inte det igen...

Ett sånt misstag får räcka i livet...

Samtidigt...

Jag mår skit i nuläget...

Hur länge ska jag orka att bara sova ett par timmar per natt?

Hur många gånger ska jag ta mina nycklar och köra iväg, enbart för att bli förföljd, och inte få vara ifred med mina tankar?

Hur länge ska man behöva stå ut i väntan på att det ska bli bättre?

Och när är det dags att skita i det, och börja prioritera sig själv?

Jag vet inte vad jag vill.

Jag vet bara att jag vill ha tillbaka min mamma, min klippa, den som förstår mig bäst av alla!

Idag fortsatte projekt "rensa"...

I och med det blev det mycket tårar, men också en del gapskratt när jag såg vad mamma sparat.

På en hylla i garderoben hittade jag en del texter som jag skrivit för en massa år sedan.

Hjärtat höll på att hoppa upp i halsen när jag såg dem, och jag kan inte låta bli att undra om mamma sände ett budskap genom att spara dem i samma låda.

Mina texter som skrevs för drygt 10 år sedan är inte särskilt välskrivna, men innebörden får mig att fundera ändå...

Den första är såhär:

När jag tänker på dig skrattar jag

men när jag tittar på dig och träffar dig

då gråter jag

För när jag tänker på dig minns jag

när jag tittar på dig längtar jag

och när jag träffar dig är det vid din grav

Din kropp kan tas ifrån mig

och bilderna kan tas ifrån mig

men minnena finns kvar

Du är död

men inte för mig

Du finns för alltid kvar hos mig

Jag kommer alltid att älska dig

Den andra är liknanade och är såhär:

Jag ler samtidigt som jag gråter

Jag skrattar samtidigt som jag skriker

För du är här... men ändå inte

Hjärtat säger att du finns

Förnuftet säger annat

Alla röster gör mig förvirrad

Varför kunde du inte stanna?

Från alla stunder finns bara minnen kvar

och nya får skapas... vid din grav

Jag vet att du mår bättre nu

men det gör inte jag

Varför var det så att den som dog var du?

Varför blev det inte jag?

Varför blev du sjuk?

Varför fanns ingen bot?

Enda boten var att dö

men varför just du?

Jag saknar dig min vän

fast jag vet att du nu kommit hem

och blivit en stjärna

fast en med hjärna ;)

Jag minns ditt liv med glädje

din död med smärta

men du finns alltid kvar

på en egen plats i mitt hjärta

Jag kan inte låta bli att tänka att det kanske fanns en tanke med att lägga dessa ihop...

Det kan ju vara ett sammanträffande eftersom det är mina gamla saker... men det andra fanns inte på samma ställe...

Jag skriver ju mycket i texterna om att den döde fortfarande finns hos mig... Kan hon ha menat att hon också kommer vara hos mig??

Jahh...

Det var den sorgliga biten.

Sen hittade jag något som påminde mig om att jag faktiskt skrev även innan jag startade bloggen.

Jag tog vad jag hade och sen rattade jag på det.

En rolig sak jag hittade var från år 2000, närmare bestämt den 28/2-2000.

Det är också skoj, att jag har datummärkt allt jag skrivit...

Jag och mamma åkte med pappa till Stockholm för han skulle på kongress med facket.

Som jag minns resan idag var det jättebra, jag och mamma shoppade när pappa var på kongress och gick och myste och hade roligt som vi alltid hade.... Fnissade och tisslade och tasslade.

MEN så roligt var det visst inte just då, och jag kunde inte annat än gapskratta när jag hittade detta, så jag bjuder på lite av en tonårings beklagan... Det fetmarkerade inom parenteser är min förklaring på saker nu i efterhand och finns inte med i ursprungstexten.

Måndag 28/2-2000 Stockholm

Nu är jag i Stockholm med mina föräldrar. Pappa är här på kongress och jag och mamma har följt med honom. Vi bor på "Rica City Hotel" på Hötorget.

Det är ganska centralt.

Vi tog tåget hit från Kristianstad i Lörrdags kl:09:20 (på morgonen) (varför jag la till det där sista vete gudarna, hade det varit på kvällen hade jag väl skrivit 21,20 istället?)

När vi kom fram gick vi och lade in våra grejor på hotellet och sedan fick vi skynda oss till kongressens invigning. På kvällen gick vi till en krog som heter "fem små hus".

Det var i 1700-talsstil byggt i en källare under just fem små hus med olika valv m.m

(Nu börjas gnällandet, håll i er!)

Servicen var ganska dålig där. Vi kom dit vid 20:00 och vid 21:45 fick vi förrätten. Några minuter i 23:00 fick vi reda på att köket strax skulle börja med varmrätten.

Kvällen därefter (igår) var vi på Stadshuset och åt Nobelmiddag och dansade till "Lotta Engbergs".

Ingenting har gått som det ska här.

1) Jag, mamma och pappa hade beställt ett dubbelrum med en extrasäng. Första natten fick mamma sova i samma säng som jag för de "hade glömt" att ställa in extrasängen.

2) Badkaret läcker, man får tappa upp nytt vatten efter 5 minuter.

3) Servicen på "fem små hus" var usel.

4) En tant (jag skrev åtminstone inte kärring) skulle fixa så att jag skulle få spela i Stadshuset men det sket sig

5) Sen skulle hon fixa så jag skulle få spela på kongressavslutningen imorgon istället men det sket sig det också

6) Jag skulle hälsa på Victor (en kille från Stockholm jag träffade på konfalägret i Frankrike och blev god vän med) men jag missar honom med en dag. Han är i Västerås och kommer på onsdag

7) Igår var jag på Cosmonova och fick reda på att Mikael Persbrandt hade varit där dagen innan (min stora idol)

   (inte riktigt sant, jag var snarare tokkär i honom   )

8) Mikael Persbrandt bor på "söder" och jag var där ganska länge igår utan att ens få se en skymt av honom.

9) Både mamma och pappa snarkar jättemycket

Hahaaa!! Som jag skrattade när jag hittade detta!!

Jisses.....

Sorgeprocessen är i full gång, och jag tycks befinna mig någonstans mitt emellan reaktion och bearbetning...

Jag lovade pappa att rensa mammas garderob, så efter lite social träning genom en timme i stan med Lena igår begav jag mig hem till Horna.

Den sociala träningen gick väl lite sådär... Det var skönt att det var just Lena jag gick med, och dessutom köpte vi julklappar till Nathalie, min brorsdotter och jag vet att om mamma levat hade hon och Lena gjort det istället, så jag slutförde ett av hennes projekt, kan man säga...

Dock gick jag med andan i halsen och hoppades att vi inte skulle stöta på någon jag känner...

Jag är inte sån... Jag kan inte stå på stan och böla... Jag gråter inte bland folk. Inte ens i telefon...

Därför är det ganska skönt när det ringer och jag får nåt att tänka på.

Visst pratar vi om mamma, men det är så skönt att höra alla som säger samma sak.

"Du betydde mest av allt för henne" "Hon var så stolt över dig" "Allt kretsade runt dig"

Ja, det låter egoistiskt, men just nu känns det skönt att få bekräftat det vi aldrig sa till varandra.

Vi är inte så bra på att säga "Jag älskar dig" i denna familjen, vi visar det, och tycker att det räcker...

Så det är skönt att höra från andra också att det verkligen var så...

Och jag hann faktiskt säga det till henne den sista natten.

Alltså, social träning slutade med att jag körde i ilfart hem och rusade in på toa.

Magen kraschade efter all spänning...

Sen var det dags för garderoben.

Jag valde att göra det när pappa inte var hemma. Detta är min bearbetning, min sak och jag vill göra den ifred.

Jag vill kunna prata med mamma, vilket jag också gör... Och jag tror att det är som Ingrid sa... Jag hör henne faktiskt. Sen får det låta hur sjukt det vill, men antingen har jag rysligt god fantasi, eller så har vi faktiskt dessa små stunder.

Igår var det mest jobbigt. Många djupa andetag och suckar efterhand som jag hittade splitter nya kläder med prislapparna kvar. Kläder som måste varit förstora till henne för de passar mig perfekt...

Så jag frågade vem hon egentligen hade handlat till, sen hörde jag inte svaret... Jag grät... Ascott stod nedanför trappan och gnisslade, men han har inte fattat det där med trappor, så han fick gnissla vidare.

Sen gick jag ner i badrummet och då blev det ännu värre...

Den ögonskuggan köpte jag till henne, den mascaran köpte jag till henne, det läppstiftet fick hon av mig...

Allt smink hon hade var i samma färger som jag sminkade henne när vi var i Polen.

Tydligen blev hon själv nöjd och höll inte bara god min för min skull, eftersom hon senare ville ha likadant här hemma...

Och visst blev hon söt...

Världens finaste och mest underbara mamma...

Jag älskar dig för alltid!!

Söndagen den 11 december 2011 klockan 06,35 drog mamma sitt sista andetag...

Då hade vi varit hos henne sedan fredagen, hela tiden...

På fredagskvällen kom sköterskan och sa att mamma blivit mycket sämre.

Visst sov hon som en stock, men jag tänkte att det var efter att hon ansträngt sig att vara vaken när KVH kom för planering på förmiddagen...

När jag sa till mamma på eftermiddagen att jag bara skulle köra och äta något, och sedan komma igen sa hon "usch, jag hittar aldrig den jag ska trycka på" och menade morfinpumpen... Hon hade bara tryckt en gång, och inte försökt fler heller, så det där med att hon aldrig hittade den var inte sant... Hon ville bara inte att jag skulle åka... Fast det fattade jag inte då, så jag visade henne en gång till, och sen körde jag och åt.

När jag kom tillbaka efter en timme frågade jag om hon hade tryck på den, och då svarade hon bara "skulle jag det?"

"Alltså... Nej, bara om du har ont", sa jag.

På kvällen när vi kom satt pappa hos henne, och han körde efter en stund.

När sköterskan sa att hon blivit mycket sämre ville jag inte åka därifrån.

Vi skulle hem och släppa ut hunden, men jag ville inte... Tänk om nåt händer, var min enda tanke...

Hur som helst pratade vi med sköterskorna och de menade att det var inte så illa att hon skulle dö inom en timme, så jag kunde lika gärna följa med och få lite friskluft.

När vi kom tillbaka fick vi var sin skön stol, filt och kudde så vi kunde stanna över natten.

De hade erbjudit rum 8 att sova i eftersom där var tomt och fanns en bäddsoffa, men nej...

Ska jag sova på sjukhuset så ska jag sova hos mamma.

Jag gav mig fasen på att mamma inte skulle vara själv i sin sista stund.

Jag ville hålla hennes hand om hon var rädd...

Den natten sov jag inte mer än 5 minuter med jämna mellanrum.

Jag som oftast sover hårt vaknade vid minsta ljud...

Natten gick och allt var oförändrat.

På lördagsmorgonen, när Andy varit hemma hos Nick och rastat honom och kom tillbaka gick jag på toa.

Andy klappade mamma lite på armen och då tittade hon upp på honom hur klar och vaken som helst och sa "hej, Andy"

Under lördagen flyttades vi till rum 8 iaf, ett större rum med den där soffan...

Ingrid från byn var och lämnade en liten tomteflicka från dem, Sivan och Kenta och Inga och Roland.

Jag visade den för mamma, och berättade vem den var ifrån. Hon nickade, men såg inte den...

Hon såg ingenting på lördagen...

Hon öppnade inte ögonen helt ens...

Vet ni hur en döende människa ser ut?

Det är en fruktansvärd syn, och den gör oerhört ont att se på den man älskar...

Himlande med ögonen, jämmer som inte går att förstå, och miner med ansiktet som man bara inte förstår vad det ska likna...

Lena kom på eftermiddagen.

Mamma tog hennes hand...

Hon sa nåt som lät som "ring" men vi fick inte veta vem vi skulle ringa... Kanske pappa, för hon måste ha känt att det var nära...

Pappa kom vid 17-tiden, och det var så fint när han klappade henne på kinden och sa "tänk att du är fortfarande lika vacker som för 45 år sen, lilla mamma"

Jag hade dittills hållt mig från att gråta i mammas närvaro, hon skulle inte få känna att jag var orolig eller rädd.

Jag skulle ju vara hennes stöd... Men under dagen kunde jag inte hålla mig...

När hon inte åt och inte ens kunde dricka med sugrör....

Jag grät... Så tyst jag kunde, men hon hörde nog snörvlandet...

Jag hade stoppat in min hand under hennes för jag vet att hon blir för varm om min ligger på hennes.

När hon hörde snörvlandet drog hon sin hand försiktigt över min, fram och tillbaka, som för att trösta...

Det är helt otroligt. Så osjälvisk in i det sista...

Hon ligger döende men kan ändå trösta mig...

När pappa skulle köra hem för att rasta Ascott frågade han mig om han skulle komma tillbaka eller om det räckte att han kom på morgonen.

Jag bara riste på huvudet och sa att jag inte visste...

Under natten blev mamma sämre...

Hon kunde knappt röra på huvudet till svar när jag frågade om hon hade ont...

Jag satte mig hos henne och strök vatten på hennes läppar, och det måste vara fruktansvärt att ligga så...

Hon var säkert jättetorr i munnen och halsen, men kunde inte dricka... Bara få någon enstaka droppe i sig från en puff doppad i vatten...

Jag strök hennes kind och sa "min fina lilla älskade mamma... har du så ont....."

Fan vad hon kämpade.

In i det sista.

Hon ville verkligen inte dö...

Resten av natten satt jag i stolen sidan om henne och höll henne i handen med huvudet mot hennes bröst.

Jag slumrade till och från, och när hon jämrade sig kunde jag ingen göra mer än att humma lite lugnande.

När jag vaknade till en gång var pappa kommen. Han satt på andra sidan sängen, och andningen hade lugnat sig.

Under natten hade den varit så ansträngd, precis som om hon skyndade sig att ta nästa andetag...

Men när pappa kommit var hon lugn...

Efter en stund sa han att nu gick nog andningen och hjärtslagen mest på automatik, mamma var antagligen borta...

Jag sa inte så mycket om det utan slumrade igen...

Sen hörde jag bara pappa säga "farväl lilla mamma"

Jag vaknade till fort och frågade "men hon andas väl fortfarande?!!"

"Nej, det gör hon inte..."

Herregud!!!!

Min mamma är död!!!
Jag slängde mig över henne och kramade henne. Jag grät så jag skrek, för min mamma måste ju vara här!
Hon måste ju finnas!!

Det är första gången jag sett pappa gråta...

Vi ringde på sköterskorna och doktorn kom lite drygt en timme senare...

Så skulle de göra henne fin, och tyckte att vi skulle gå ut sålänge...

Jag blängde på Andy och sa lite surt "jag vill röka, har du cigaretter med dig?"

Jodå, det hade han... Så vi gick ner...

Jag erbjöd pappa också, men han ville inte ha...

Tänkte eftersom han är gammal rökare kanske han kände för ett kort återfall... Men nej...

Fast ibland finns det inget annat som hjälper, så är det bara!

När vi kom upp igen frågade de om vi ville att de skulle ta på henne peruken.

Jag sa bara "nej, hon är så fin ändå"...

Så fick vi gå in i rummet igen..

Hon var så fin... Hennes ansiktsuttryck visade att hon sett det som en befrielse.

Så ont hon har haft.

Så hårt hon har kämpat...

Och jag tror att det var för vår skull...

Min fina lilla mamma...

Vi som har pratat varje dag i telefon...

Vem ska jag nu ringa?

Vem det än är, så kan ingen ersätta det...

Det var inget viktigt vi sa...

Småsaker, bagateller, ointressanta saker oftast, men vi hördes iaf av...

Min mamma är en ängel...

Jag och Lena fick varsin ängel förra gången hon låg inne. Till mig och Andy sa hon att det var för vi var så snälla och hälsade på henne varje dag och köpte cigaretter med oss och tog hand om henne. De har ju inte det i sjukhuskiosken och hon ville inte be pappa om det, för hon trodde inte att han skulle köpa det iaf...

När hon dog blev jag först förbannad på ängeln, för den hade inte hjälpt henne, det stod i locket på lådan att det var en skyddsängel som man kunde ge sina bekymmer till...

Den funkade ju inte!
Men Lena tror att det var en signal till oss, och att hon menade att det skulle vara hon nu efteråt, att den symboliserar henne.

Och att den hon sa att hon köpte till sig själv egentligen var till pappa...

Jag vet inte...

Jag vet bara att jag fått hennes kappa och att jag kramade den godnatt igår, för den luktar mamma...

Hon hade en öppnad cigarettask också som pappa gav oss och sa att vi skulle slänga, men det ska vi inte!

Hon ska inte ha något oavslutat.

Så igår när vi kom hem tog jag på mig hennes rökjacka, också tog vi var sin cigarett. Hon bjöd Andy på en och annan ibland så han fick också en, men resten ska jag ta slut på.

Hon får dem genom mig, hehe!

I förmiddags gick jag ut med Nick, och tog på mig hennes kappa och tände en...

Eftersom det blåste lite knäppte jag någon knapp för att den inte skulle blåsa upp.

Så kom en vind och kappan hamnade mot glöden.

Då var det precis som om jag hörde henne "ja, jag tänkte till det!"

Precis som när hon var vidgjord på sjukhuset och jag låg över henne och kramade henne.

Det var precis som om jag hörde henne "det var ju ett jävla sivvlande, jag är ju här"

Om det är inbillning vet jag inte. Men det är precis såna kommentarer som hon skulle kunna slänga ur sig...

Jag väljer att tro att mamma är med mig och slänger lite kommentarer då och då.

Eftersom hon älskade julen ska jag spara en av hennes cigaretter till julafton, efter julmaten ska jag ta på mig kappan och röka den med henne, så hon får vara med på julen...

Som hon alltid gjort...

Visserligen räckte det ju inte med en till henne, men så många kan jag inte sätta i mig utan att få halsbränna så hon får nöja sig med en...

När Ingrid och Sivan varit här med en blomma, glömde jag mig.

Jag tänkte att jag måste ringa mamma och berätta det, men kom på att det går ju inte...

Jag kan inte ringa henne mer...

Jag ringde hennes mobil i söndags när vi körde hem, mest för jag tänkte att hon kanske hade en telefonsvarare som hon själv pratat in, så jag kunde få höra hennes röst... Men det var bara en automatisk röst...

Fy...

Detta blir jobbigt...

Men som Ingrid sa "du har ju iaf familjen i Horna"

och det är skönt...

Precis som Andy.

Han har suttit vid min sida på sjukhuset, han tog ledigt igår för att ringa en massa samtal till mig...

Han är underbar och utan hans stöd hade jag kanske inte klarat detta...

Jo, det hade jag nog....

För mammas skull...

Hon har alltid ställt upp för mig, så någon gång ska hon ju få lite tillbaka...

Jag hoppas att jag har gett henne det, för jag vet inte vad mer jag kunde gjort...

Mest av allt hoppas jag att hon har det bra, och att hon är med oss...

Hoppet är det sista som sviker, tack och lov...

Ska det aldrig ta slut?

Dessa eviga sjukhusbesök...

Andy ringde i förmiddags och berättade att han skulle köra mamma till CSK igen...
Hon ringde vårdcentralen eftersom hon hade ont liksom mot ryggen till, och hon trodde det var njuren eftersom katetern var tom.

Hon fick då reda på att slangen till katetern ska bytas var 3e månad, och nu är det 4,5 månader sen hon fick den!!!

Så bra fungerar sjukvården i vårt fina välfärdsland Sverige. De missar att kalla en till byte av slang, och informerar inte heller om hur ofta den ska bytas, så man själv kunde hållt reda på det...

Är det detta som är vår fina sjukvård?

Är det detta vi betalar skatt till?

Då vet jag inte om jag är så särskilt intresserad av att vara med i välfärdsSverige mer...

Jaha, då ville de inte titta på det i Åhus om de skulle göra fel, som de sa.

Så hon ringde urologen på CSK.

De sa att hon fick gå via akuten, men de skulle lägga en lapp till dem så hon skulle komma in så snabbt så...

Kanon! Då kör vi!

Andy & mamma hämtade mig på jobbet eftersom tanken var att jag och Andy skulle ta en baguett på CSK sålänge.

In på akuten där en tanta i luckan konstaterar att det inte alls det finns någon fin liten lapp.

Mamma sitter på en stol och stånkar och stönar och har jätteont. Det syns långa vägar och hon kan knappt prata så ont hon har...

När tanten frågar efter mer information lyckas hon stöna fram "ahhh, jag...ahh...ohh... orkar...inte...."

Då frågar den oerhört intelligenta damen "har du oooont???"

VAFAN TROR DU?!!! Kärring!!!

Klart som fan att hon har ont!!!   

Så tar hon upp luren och ringer någonstans, säger att en dam sitter där och har ont. Hon ska ha ringt någon som skulle lämna en lapp...

Så till sist säger hon att vi kan gå och sätta oss vid "rum 1&2" så tar de mamma som nästa patient.

OK. Det kan ju inte ta så lång tid. 2 dörrar.

Det går 5 minuter...

Det går 10 minuter...

När Andy ser på mig att jag snart, mycket snart är redo att hoppa genom rutan och ge kärringen vad hon tål om hon inte fixar min mamma snart går han bort och säger till.

DÅ kommer det någon.

Först ska man bli förbannad. SEN kommer det någon!!
Och om inte vi hade varit med?

Ja, då hade mamma suttit där och svimmat av smärtan, för inte fan hade hon orkat gå vägen bort till luckan igen och be om hjälp....

Fy..........fan......

Detta är under all kritik!

Det ska ju också tilläggas att när hon låg inlagd på detta underbar sjukhus under 1,5v sa hon att hon hade ont mot ryggen till.

Men ni ska inte tro att läkarna frågade hur länge hon hade haft den där slangen... De kom inte på tanken att det kunde vara något med njurarna, och människan har ju kateter.
 Nej, nej. Varför skulle de komma på att det kunde vara något sånt?

Vi kan ju inte begära så mycket av våra fina doktorer...

Jag blir så förbannad...

Jag blir förbannad över den inkompetens som läkarna visar på.

Jag blir förbannad på kärringen i luckan som ens frågar om hon har ont.

Jag blir förbannad över att ingen gör nåt.

Jag blir förbannad för att mamma har ont.

Men mest av allt är jag förbannad på cancern...

Hade han hållt sig borta kunde läkarna gjort fel med någon annan.

Hade han hållt sig borta kunde kärringen i luckan frågat en döende människa som nyss krossats av en lastbil om han hade ont.

Hade han hållt sig borta hade allt rullat på som vanligt.

Tänk vad en tråkig vardag kan kännas lockande ibland

Idag blev mamma utskriven från CSK...

Hon har ju varit hemma på permis över helgen, och känner att hon lika gärna kan ligga hemma och ha ont, som att ligga där och ha ont...

Och det är ju sant... De gör ju ingenting ändå.
Kollar inget, inga prover, ingen röntgen, ingenting... Varför ska hon då ligga där?!

Andy körde in henne till sjukhuset där hon pratade med doktorn.

Sen blev hon utskriven, gick inom apoteket och hämtade en stor kasse med piller, också körde de hem...

Tydligen var detta en av de bra dagarna. Hon hade inte ont...
Problemet är ju bara att imorgon kan hon ha jätteont, fast att hon tar lika många piller... Det är sådär varannan dag hon har ont, oavsett...

Skönt att hon ska till Lund på torsdag iaf...

Där kollar de iaf vad problemet är, istället för att bara knarka ner folk som de gör på CSK...

Det är som vi sagt innan.

CSK är inget sjukhus, snarare ett slakthus!!

Titta bara hur det var när Andy kraschade med crossen.

Ni ska ju inte tro att de tvättat av honom och snyggat till honom, eller över huvud taget tagit hand om honom.

När jag hämtade honom dagen efter var han full med torkat blod, och skinnflärpar som torkat och stod rakt upp...
Så när vi kom hem fick jag sätta honom på en stol och ta försiktigt med ljummet vatten och tvätta av honom... Sen kom saxen fram! Klippa av död hud...

Usch...  

Kunde de verkligen inte gjort det där??? De som kan...

Men det blev ju bra, så tydligen duger även jag som undersköterska............