Tidigare i år anmälde jag alla fel som sjukvården begått gällande mamma...

Vi bestämde att vi skulle ha ett möte med kirurgchefen och kvinnoklinikschefen på CSK...

Mötet bestämdes till den 9/12-2011.

Jag ringde damen på patientnämnden och sa att mamma var för dålig så vi fick ta det längre fram....

Jag trodde faktiskt att hon skulle ha fått reda på att mamma gått bort...?

Men idag kom ett mail.

"Hej Caroline!
Hur är det med din mor? Ska vi avvakta längre med mötet?"

Jag tänkte först bara svara att jag inte bryr mig mer.
Jag har framfört mina åsikter och det får räcka med det...
Men sen är jag ju som alltid... pratig... eller vad man ska säga så svaret växte fram till ett hyfsat långt brev av misstag...

Här är det iaf... (censurerat vid namnen)

"Hej X.

Mamma dog i december.

Jag känner inte att mötet spelar någon roll längre.

Jag är nöjd med att ha lämnat mina synpunkter till X (chefen för kirurgen), vilket jag gjorde då vi fick reda på att cancern var tillbaka.

Då framförde jag en önskan om att man ska kontrollera hurvida cancern är tillbaka på patienter som tidigare haft det och som sedan kommer in med smärta.

Ännu en till samlingen av människor som fått lida för CSK:s slarv.

Nu hoppas jag bara att han tagit det till sig och inför en sådan rutin.

I övrigt känns det aningen konstigt att hon ska ha fått besked i juli att cancern inte fanns kvar, och sedan i oktober får reda på vid ett återbesök att den är tillbaka, och bara 2 månader senare är hon död…?

Jag skulle därför vilja ha journalen för hela tiden.

Som jag nämnde tidigare fick vi bara t.o.m maj månad vid första utskicket, sedan begärde vi för september och framåt (tiden då hon åkt in och ut från CSK)

Nu skulle jag vilja ha även för juni och juli, för att se om det verkligen stämmer att cancern var borta i juli……

Något tycks inte stämma.

Sen tycker jag att det är för dåligt av läkarna.

För det första att de inte körde henne till Lund för att kontrollera om det var cancer som gjorde att hon hade ont, utan bara skyllde på en urinvägsinfektion.
Dessutom blev återbesöket i Lund framflyttat eftersom hon låg på CSK och hade ont när hon skulle varit där.

Hade man skickat henne till Lund i september när hon kom in första gången kunde man upptäckt det redan då, och satt in cellgifter direkt.

Nu drog det ut på tiden med operation av portacath:en och hon blev så dålig att hon dog bara drygt 1,5v efter att hon fått den insatt.

För det andra skulle hon själv hålla reda på när katetern skulle bytas och boka tid för det, hon blev inte kallad.
Ingen informerade heller om att hon skulle byta den efter 3 månader så att hon kunde boka en tid, om hon hade fått veta att hon skulle göra det.

Detta ledde till att hon fick ytterligare infektioner samt blodförgiftning den näst sista gången hon låg inlagd.

Det är under all kritik hur vården har fungerat och jag är oerhört besviken på läkarna.

Att man inte kan tänka steget längre.

Att en cancersjuk människa som har ont själv ska boka tid för att byta kateter.

Att denna sjuka människa som har ont, inte bara ska hålla reda på när tiden ska bokas, utan inte ens får information om hur långt det ska gå mellan bytena.

Att min mamma inte kan vara med på mitt bröllop, när jag skaffar barn, när jag fyller 30.

Det kanske hade gått att ordna om man bara hade kollat.

Vad skulle det ha skadat?

En röntgen i Lund hade varit det enda besväret.

En koll.

Ett liv….."

Hon får göra vad hon vill med svaret.
Känns inte som om det spelar någon roll längre... Men nu är det skrivet iaf..

Idag var det dags för cellprov!!   

Jisses så nervös jag var!!
Dels för att det skulle göra ont, men dels också för att det är så jäkla pinsamt att fläka ut sig i den där stolen!!

Jag hatar det!! Fasen så pinsamt...
Därför har jag kastat de där kallelserna man får sedan man fyller 23... Och jag fyller 28 nu...

Andy fick följa med som stöd, hehe!!
När vi kom dit visade hon på en liten skulptur var hon skulle skrapa och greja, och sen fick jag känna på spatel och piprensare... Alltså... De där grejerna hör INTE hemma där!!

Hon visste att jag var nervös, eftersom jag berättade det när jag bokade tiden, eller kanske snarare, när hon tvingade mig att boka den.
Jag skulle ju bara ha nytt recept på p-piller, så sa hon att man behövde inte komma mer än vart 3e år och ta blodtryck när man har de pillerna jag har. Alltså görs det i samband med cellprovet...

Då fick jag ju klämma fram med att jag inte gjort något än.

Hon var snabb att säga "då bokar vi en tid för det, så skriver jag inget recept förrän det är gjort!!"

En fälla!!!

Jahopp... Så det var ju bara att pallra sig dit...

Dessutom dog mamma av just cancer, så det kändes inte riktigt som läge att säga nej...

Jag har aldrig velat ringa mamma så mycket som idag...

Vid 14,30 blev jag hypernervös och ville så gärna prata med mamma, som skulle lugna ner mig...

Men det går ju inte längre...

Jag kan inte ringa mamma mer...

Aldrig...

Så jag pratade med kollegorna istället, och ringde Lena.

Vid 15,00 var det dags att köra...

Fy fasen...

Andy mötte upp på vårdcentralen och vi gick in.

Det var ganska häftigt på sitt sätt.

Hon berättade att hon gör si och så, och då ser hon livmordersetappen...

VA?! Med blotta öget?! frågade jag, helt impad.

Jag trodde det var för långt in för att se, men nej...

Så frågade hon om Andy skulle följa med in och svaret kom direkt och bestämt från mig. JA!

Då sa hon att han kanske ville stå uppe vid mig...

Men jag tänkte att man får ju bjuda till lite, så jag sa att "du skulle nog tycka det var häftigt att se livmordersetappen, så du kan ju kika lite i början, men sen när ratiraljerna kommer fram får du komma till mig"

haha!

Jodå, sagt och gjort.

Han tyckte det var vrålhäftigt!!

När kollegorna fick reda på att han skulle med blev de i det närmsta förfärade.

Reaktioner blev bl.a

Nej men!! Va?
Vill han ens det??
När jag skulle ha barn ville min kille absolut inte följa med på undersökningar, och gjorde han det så stod han vid mitt huvud!
Han tyckte det var äckligt!

Men också
Nej men usch!
Du ska väl inte låta honom titta där?

Alltså jag fattar inte...

Vadå inte låta honom titta där? Han ser ju den annars, så varför inte?

Vadå äckligt? Brukar de inte hålla till i den regionen då?

Jag fattar verkligen inte...

Jag var livrädd och då, om någon gång, ska man väl ha sin sambo med sig?
Det är ju då man behöver honom som mest...?

Vi passar tydligen väldigt bra ihop.

Eftersom verkligen alla andra har sagt usch och fy, så tycks vi vara de enda som inte tycker att det är nåt konstigt...?

Tur att vi hittade varandra då   

Nick och Sixten tyckte såklart att det var superspännande med en liten nykomling.

Vissa är ju mer försiktiga än andra, dock...

Sixten får börja att berätta

Jahh... Vadå...?
Det kom en ny hårboll, vad kan jag säga om det??
Han kom i låda, MIN låda, eftersom mamma trodde att jag skulle va stygg mot honom?!
Jag...? Ärligt talat, jag orkar inte bry mig.
Jag satt och blängde lite, men när inget mer hände öppnade hon dörren och den lille kröp ut...

Han ser rätt löjlig ut, faktiskt... Som en liten primadonna! Svansa runt med sin yyyyviga lilla svans, pff!!!
Jag betackar mig...

Låt mig bara vara så låter jag dig vara... hårboll...

Luden och dan... *fnys*

Ja, Sixten var faktiskt imponerande!! Jag hade fasat mest för det sammanförandet...

En gammal vildkatt vet ju hur man slåss för livet  

Men inte en reaktion!!

Dukig bebis!!  

Nick däremot....

Tjena, tjena!!
Asså, ni ska seeeeee vad mamma har släpat hem!!!
En liten TRASSELSUDD!!!!!

Ilsk som fan och tror att han kan sätta sig på mig... MIG!!!!!?!!

Neheru mister!! Glöm tanken och håll dig jäääävligt passiv ditt lilla rackartyg!!

Komma ner här och göra dig kaxig, va?!! Jag ska nog lära dig ett och annat, som den andra dammråttan!
Mamma tror att han ska komma ner mer och va mer social om du är det, men det ska vi bli två om!!

Fast.... det är ju klart... Vi har ju pussats lite, och det var ju inte helt fel...

Om du bara inte var så jäkla nosig!!
Jag vill bara snusa lite i rumpan på dig och se vad du är för en!!!
Den andra katten var snabbt avklarad, men du har ju så jäkla mycket päls!! Jag måste ju leta mig genom flera lager innan jag kommer åt godsakerna!!
 

Undrar om man vågar snusa lite....

Amen, jag kan väl få snusa bara liiiiiiite....?

Mmmm, nästan lika gott som att pussa på mamma

Ok... Jag ger väl honom en chans då.....

Också har vi då den lille tuffingen...

Visst är jag väl söt??
Som en såndär kisse på affischer och sånt   

Mycket spännande att kika i blomman!!
Den rev jag förresten ner igår, hehe!!
Skenet bedrar!

Jag ser så söööööt och snäll ut, men jag kan minsann va en riktig liten jäkel när jag vill!
Tanten som hämtade mig igår säger att hon är min mamma  
Hallå?! En människa kan inte vara mamma till hund, häst och katt?!!

Och jag är ingen bebis! Jag är så cool!!

Fast det är mysigt att sitta och kela lite...

Igår badade hon mig... Den andra katten hade revisbajjat i ett gammalt badkar där uppe, och sen när hunden kom var han så snabb och ivrig så jag blev förbannad!! Jag klamrade mig fast i ansiktet på honom och rev till!!!
Sen brottades vi i badkaret så jag var FULL MED BAJS!!!  

Så nu luktar jag smultron igen  

När jag skulle torka svepte mamma in mig i ett badlakan och satt med mig i famnen i 1,5 timme!

Sen skulle vi ha mat, men det dög inte med torrfoder!!
Idag blev det andra bullar... Whiskas blötmat.

Mamma klöks, så äckligt hon tycker att det är, men jag har henne lindad runt lillklon!!
Smaskens    

Jaja, de är väl OK, de där mamma och pappa...
Fast jag tror inte jag har så mycket päls kvar om ett tag, om de ska fortsätta kela med mig såhär mycket...
Får ju knappt vara ifred!!

Men det är ganska mysigt...

Den där hunden har jag också fått ordning på snart... Han är en baggis för en tuffing som mig   

  Den här kompisen känns ändå tryggast... Lugn och sansad   

Lördagen beskrivs med ett ord KAOS!!!

Det började med att vi ringde på en katt i fredags...

Jag har ju letat efter en röd katt ganska länge och lyckades för ett par veckor sedan övertyga Andy om att en liten bebis till inte skulle skada här hemma  

Jodå, han fanns kvar!! Men tyvärr hade de inte dags för oss då, så vi fick komma dagen efter istället.

Aja, det gör ju inget, bara bebisen kommer  

Så på lördagen skulle vi köra några ärenden innan vi körde eftersom de inte var hemma förrän senare på eftermiddagen.

Vi hade sett en reklam för en dammsugare på Expert. 299kr, billigt och bra  
Dessutom skulle vi ha en avfuktare, som vi visste att de hade en bra på Rusta.

Så efter en runda till stallet åkte vi.

In på Expert och såg bara de där dyra jäklarna för typ 1000 spänn. Alltså! Det är bara en dammsugare... Ett nödvändigt ont, som jag inte alls har planer på att lägga alltför mkt pengar på...

Jahopp... Så vi fick fråga en gubbe som direkt frågade om vi skulle ha den till att dammsuga bilen...?!

Ehh... nej... På reklamen sa de dammsugare, och den skulle vara så bra så...?!!

Ja, jo, men den har en sugförmåga på 200w (eller vad det var), livsmedelsverket rekommenderar minst 300...

Men om ni tittar där borta så har vi jääättefina för 1000kr och sen är det 25% rea, så 750kr för en jääääättebra dammsugare.

Jag glodde på honom med en aningen mördande blick, sen gick vi.

Vad är det för JÄVLA SÄTT?!! Rent ut sagt!!

Lura in kunderna med en reklam och sen säga direkt att det är bara skit och titta på den som är dubbelt så dyr istället?!!  Nehe tack, gubbJÄVEL! Jag sätter inte min fot i den affären igen!

*Suck*

Vidare till Rusta, och givetvis var avfukaren slut!
Asså... Vad hände med att skriva det på hemsidan?!

Jaha... Bort till Biltema, som alltid har det man behöver, och visst hade de avfuktaren.

Billigare dessutom!

Prisa Gud! Biltema!!!!!  

Sen var det ÄNTLIGEN dags att köra!!

Till Halmstad...

Jaja, vi är inte kloka, bla bla bla. Det där har jag redan hört!

Hunden hämtade vi i Jönköping, crossen i Mariestad och nu körde vi till Halmstad för att hämta en liten tissemiss!

Men ärligt... Titta på honom, och se mig sen i ögonen och säg igen att vi inte är kloka

Visst är han så jäkla söt?!! Helt klart värt det!
Mammas lille beeeeeebis  

Han är lugn som en filbunke!

Vi hade transportburen med oss, men för att knyta an till honom lite mer fick han sitta i mitt knä i bilen.
Selen var inte så populär när vi skulle hämta honom, men så fort vi kom in i bilen fick jag knäppa på den.

Efter 2 minuter la han sig till rätta i mitt knä och efter en halvtimme sträckte han på sig och myste till sig.
Några minuter senare kom han upp till mitt ansikte och strök sin kind emot min  

Sen la han sig till rätta igen, och började kloa försiktigt på min hand, sådär som kattungar gör när de diar...
Det tog jag som att han accepterade mig som sin mamma.

Sen sov han...

Resten får djuren själva berätta om senare  

På väg hem hamnade vi bakom vad vi först trodde var en väldigt ovan förare eftersom han/hon bromsade i varje kurva, om den så lutade bara 2grader!!

Efter en stund fattade vi dock att något var fel, och när han vinglat över på fel sida vägen på raksträckor ett par gånger ringde vi polisen.

Med dem i luren följde vi honom/henne mot Kristianstad, och på 21:an var han nära att ramma 2st av de där blå/vita skyltarna som delar körfältet och avfarten...

Han hade också nästan rammat en bil som försökte köra om på dubbelfiligt, han svängde helt sonika ut i "omkörningsfältet" och tvärnitade sedan...

Tack och lov mötte polisen upp i Önnestad och tog över.

Vi klarade oss helskinnade hem med bebisen och resten är en helt annan historia som djuren kommer att berätta om senare   

Idag fortsatte projekt "rensa"...

I och med det blev det mycket tårar, men också en del gapskratt när jag såg vad mamma sparat.

På en hylla i garderoben hittade jag en del texter som jag skrivit för en massa år sedan.

Hjärtat höll på att hoppa upp i halsen när jag såg dem, och jag kan inte låta bli att undra om mamma sände ett budskap genom att spara dem i samma låda.

Mina texter som skrevs för drygt 10 år sedan är inte särskilt välskrivna, men innebörden får mig att fundera ändå...

Den första är såhär:

När jag tänker på dig skrattar jag

men när jag tittar på dig och träffar dig

då gråter jag

För när jag tänker på dig minns jag

när jag tittar på dig längtar jag

och när jag träffar dig är det vid din grav

Din kropp kan tas ifrån mig

och bilderna kan tas ifrån mig

men minnena finns kvar

Du är död

men inte för mig

Du finns för alltid kvar hos mig

Jag kommer alltid att älska dig

Den andra är liknanade och är såhär:

Jag ler samtidigt som jag gråter

Jag skrattar samtidigt som jag skriker

För du är här... men ändå inte

Hjärtat säger att du finns

Förnuftet säger annat

Alla röster gör mig förvirrad

Varför kunde du inte stanna?

Från alla stunder finns bara minnen kvar

och nya får skapas... vid din grav

Jag vet att du mår bättre nu

men det gör inte jag

Varför var det så att den som dog var du?

Varför blev det inte jag?

Varför blev du sjuk?

Varför fanns ingen bot?

Enda boten var att dö

men varför just du?

Jag saknar dig min vän

fast jag vet att du nu kommit hem

och blivit en stjärna

fast en med hjärna ;)

Jag minns ditt liv med glädje

din död med smärta

men du finns alltid kvar

på en egen plats i mitt hjärta

Jag kan inte låta bli att tänka att det kanske fanns en tanke med att lägga dessa ihop...

Det kan ju vara ett sammanträffande eftersom det är mina gamla saker... men det andra fanns inte på samma ställe...

Jag skriver ju mycket i texterna om att den döde fortfarande finns hos mig... Kan hon ha menat att hon också kommer vara hos mig??

Jahh...

Det var den sorgliga biten.

Sen hittade jag något som påminde mig om att jag faktiskt skrev även innan jag startade bloggen.

Jag tog vad jag hade och sen rattade jag på det.

En rolig sak jag hittade var från år 2000, närmare bestämt den 28/2-2000.

Det är också skoj, att jag har datummärkt allt jag skrivit...

Jag och mamma åkte med pappa till Stockholm för han skulle på kongress med facket.

Som jag minns resan idag var det jättebra, jag och mamma shoppade när pappa var på kongress och gick och myste och hade roligt som vi alltid hade.... Fnissade och tisslade och tasslade.

MEN så roligt var det visst inte just då, och jag kunde inte annat än gapskratta när jag hittade detta, så jag bjuder på lite av en tonårings beklagan... Det fetmarkerade inom parenteser är min förklaring på saker nu i efterhand och finns inte med i ursprungstexten.

Måndag 28/2-2000 Stockholm

Nu är jag i Stockholm med mina föräldrar. Pappa är här på kongress och jag och mamma har följt med honom. Vi bor på "Rica City Hotel" på Hötorget.

Det är ganska centralt.

Vi tog tåget hit från Kristianstad i Lörrdags kl:09:20 (på morgonen) (varför jag la till det där sista vete gudarna, hade det varit på kvällen hade jag väl skrivit 21,20 istället?)

När vi kom fram gick vi och lade in våra grejor på hotellet och sedan fick vi skynda oss till kongressens invigning. På kvällen gick vi till en krog som heter "fem små hus".

Det var i 1700-talsstil byggt i en källare under just fem små hus med olika valv m.m

(Nu börjas gnällandet, håll i er!)

Servicen var ganska dålig där. Vi kom dit vid 20:00 och vid 21:45 fick vi förrätten. Några minuter i 23:00 fick vi reda på att köket strax skulle börja med varmrätten.

Kvällen därefter (igår) var vi på Stadshuset och åt Nobelmiddag och dansade till "Lotta Engbergs".

Ingenting har gått som det ska här.

1) Jag, mamma och pappa hade beställt ett dubbelrum med en extrasäng. Första natten fick mamma sova i samma säng som jag för de "hade glömt" att ställa in extrasängen.

2) Badkaret läcker, man får tappa upp nytt vatten efter 5 minuter.

3) Servicen på "fem små hus" var usel.

4) En tant (jag skrev åtminstone inte kärring) skulle fixa så att jag skulle få spela i Stadshuset men det sket sig

5) Sen skulle hon fixa så jag skulle få spela på kongressavslutningen imorgon istället men det sket sig det också

6) Jag skulle hälsa på Victor (en kille från Stockholm jag träffade på konfalägret i Frankrike och blev god vän med) men jag missar honom med en dag. Han är i Västerås och kommer på onsdag

7) Igår var jag på Cosmonova och fick reda på att Mikael Persbrandt hade varit där dagen innan (min stora idol)

   (inte riktigt sant, jag var snarare tokkär i honom   )

8) Mikael Persbrandt bor på "söder" och jag var där ganska länge igår utan att ens få se en skymt av honom.

9) Både mamma och pappa snarkar jättemycket

Hahaaa!! Som jag skrattade när jag hittade detta!!

Jisses.....

Sorgeprocessen är i full gång, och jag tycks befinna mig någonstans mitt emellan reaktion och bearbetning...

Jag lovade pappa att rensa mammas garderob, så efter lite social träning genom en timme i stan med Lena igår begav jag mig hem till Horna.

Den sociala träningen gick väl lite sådär... Det var skönt att det var just Lena jag gick med, och dessutom köpte vi julklappar till Nathalie, min brorsdotter och jag vet att om mamma levat hade hon och Lena gjort det istället, så jag slutförde ett av hennes projekt, kan man säga...

Dock gick jag med andan i halsen och hoppades att vi inte skulle stöta på någon jag känner...

Jag är inte sån... Jag kan inte stå på stan och böla... Jag gråter inte bland folk. Inte ens i telefon...

Därför är det ganska skönt när det ringer och jag får nåt att tänka på.

Visst pratar vi om mamma, men det är så skönt att höra alla som säger samma sak.

"Du betydde mest av allt för henne" "Hon var så stolt över dig" "Allt kretsade runt dig"

Ja, det låter egoistiskt, men just nu känns det skönt att få bekräftat det vi aldrig sa till varandra.

Vi är inte så bra på att säga "Jag älskar dig" i denna familjen, vi visar det, och tycker att det räcker...

Så det är skönt att höra från andra också att det verkligen var så...

Och jag hann faktiskt säga det till henne den sista natten.

Alltså, social träning slutade med att jag körde i ilfart hem och rusade in på toa.

Magen kraschade efter all spänning...

Sen var det dags för garderoben.

Jag valde att göra det när pappa inte var hemma. Detta är min bearbetning, min sak och jag vill göra den ifred.

Jag vill kunna prata med mamma, vilket jag också gör... Och jag tror att det är som Ingrid sa... Jag hör henne faktiskt. Sen får det låta hur sjukt det vill, men antingen har jag rysligt god fantasi, eller så har vi faktiskt dessa små stunder.

Igår var det mest jobbigt. Många djupa andetag och suckar efterhand som jag hittade splitter nya kläder med prislapparna kvar. Kläder som måste varit förstora till henne för de passar mig perfekt...

Så jag frågade vem hon egentligen hade handlat till, sen hörde jag inte svaret... Jag grät... Ascott stod nedanför trappan och gnisslade, men han har inte fattat det där med trappor, så han fick gnissla vidare.

Sen gick jag ner i badrummet och då blev det ännu värre...

Den ögonskuggan köpte jag till henne, den mascaran köpte jag till henne, det läppstiftet fick hon av mig...

Allt smink hon hade var i samma färger som jag sminkade henne när vi var i Polen.

Tydligen blev hon själv nöjd och höll inte bara god min för min skull, eftersom hon senare ville ha likadant här hemma...

Och visst blev hon söt...

Världens finaste och mest underbara mamma...

Jag älskar dig för alltid!!

Söndagen den 11 december 2011 klockan 06,35 drog mamma sitt sista andetag...

Då hade vi varit hos henne sedan fredagen, hela tiden...

På fredagskvällen kom sköterskan och sa att mamma blivit mycket sämre.

Visst sov hon som en stock, men jag tänkte att det var efter att hon ansträngt sig att vara vaken när KVH kom för planering på förmiddagen...

När jag sa till mamma på eftermiddagen att jag bara skulle köra och äta något, och sedan komma igen sa hon "usch, jag hittar aldrig den jag ska trycka på" och menade morfinpumpen... Hon hade bara tryckt en gång, och inte försökt fler heller, så det där med att hon aldrig hittade den var inte sant... Hon ville bara inte att jag skulle åka... Fast det fattade jag inte då, så jag visade henne en gång till, och sen körde jag och åt.

När jag kom tillbaka efter en timme frågade jag om hon hade tryck på den, och då svarade hon bara "skulle jag det?"

"Alltså... Nej, bara om du har ont", sa jag.

På kvällen när vi kom satt pappa hos henne, och han körde efter en stund.

När sköterskan sa att hon blivit mycket sämre ville jag inte åka därifrån.

Vi skulle hem och släppa ut hunden, men jag ville inte... Tänk om nåt händer, var min enda tanke...

Hur som helst pratade vi med sköterskorna och de menade att det var inte så illa att hon skulle dö inom en timme, så jag kunde lika gärna följa med och få lite friskluft.

När vi kom tillbaka fick vi var sin skön stol, filt och kudde så vi kunde stanna över natten.

De hade erbjudit rum 8 att sova i eftersom där var tomt och fanns en bäddsoffa, men nej...

Ska jag sova på sjukhuset så ska jag sova hos mamma.

Jag gav mig fasen på att mamma inte skulle vara själv i sin sista stund.

Jag ville hålla hennes hand om hon var rädd...

Den natten sov jag inte mer än 5 minuter med jämna mellanrum.

Jag som oftast sover hårt vaknade vid minsta ljud...

Natten gick och allt var oförändrat.

På lördagsmorgonen, när Andy varit hemma hos Nick och rastat honom och kom tillbaka gick jag på toa.

Andy klappade mamma lite på armen och då tittade hon upp på honom hur klar och vaken som helst och sa "hej, Andy"

Under lördagen flyttades vi till rum 8 iaf, ett större rum med den där soffan...

Ingrid från byn var och lämnade en liten tomteflicka från dem, Sivan och Kenta och Inga och Roland.

Jag visade den för mamma, och berättade vem den var ifrån. Hon nickade, men såg inte den...

Hon såg ingenting på lördagen...

Hon öppnade inte ögonen helt ens...

Vet ni hur en döende människa ser ut?

Det är en fruktansvärd syn, och den gör oerhört ont att se på den man älskar...

Himlande med ögonen, jämmer som inte går att förstå, och miner med ansiktet som man bara inte förstår vad det ska likna...

Lena kom på eftermiddagen.

Mamma tog hennes hand...

Hon sa nåt som lät som "ring" men vi fick inte veta vem vi skulle ringa... Kanske pappa, för hon måste ha känt att det var nära...

Pappa kom vid 17-tiden, och det var så fint när han klappade henne på kinden och sa "tänk att du är fortfarande lika vacker som för 45 år sen, lilla mamma"

Jag hade dittills hållt mig från att gråta i mammas närvaro, hon skulle inte få känna att jag var orolig eller rädd.

Jag skulle ju vara hennes stöd... Men under dagen kunde jag inte hålla mig...

När hon inte åt och inte ens kunde dricka med sugrör....

Jag grät... Så tyst jag kunde, men hon hörde nog snörvlandet...

Jag hade stoppat in min hand under hennes för jag vet att hon blir för varm om min ligger på hennes.

När hon hörde snörvlandet drog hon sin hand försiktigt över min, fram och tillbaka, som för att trösta...

Det är helt otroligt. Så osjälvisk in i det sista...

Hon ligger döende men kan ändå trösta mig...

När pappa skulle köra hem för att rasta Ascott frågade han mig om han skulle komma tillbaka eller om det räckte att han kom på morgonen.

Jag bara riste på huvudet och sa att jag inte visste...

Under natten blev mamma sämre...

Hon kunde knappt röra på huvudet till svar när jag frågade om hon hade ont...

Jag satte mig hos henne och strök vatten på hennes läppar, och det måste vara fruktansvärt att ligga så...

Hon var säkert jättetorr i munnen och halsen, men kunde inte dricka... Bara få någon enstaka droppe i sig från en puff doppad i vatten...

Jag strök hennes kind och sa "min fina lilla älskade mamma... har du så ont....."

Fan vad hon kämpade.

In i det sista.

Hon ville verkligen inte dö...

Resten av natten satt jag i stolen sidan om henne och höll henne i handen med huvudet mot hennes bröst.

Jag slumrade till och från, och när hon jämrade sig kunde jag ingen göra mer än att humma lite lugnande.

När jag vaknade till en gång var pappa kommen. Han satt på andra sidan sängen, och andningen hade lugnat sig.

Under natten hade den varit så ansträngd, precis som om hon skyndade sig att ta nästa andetag...

Men när pappa kommit var hon lugn...

Efter en stund sa han att nu gick nog andningen och hjärtslagen mest på automatik, mamma var antagligen borta...

Jag sa inte så mycket om det utan slumrade igen...

Sen hörde jag bara pappa säga "farväl lilla mamma"

Jag vaknade till fort och frågade "men hon andas väl fortfarande?!!"

"Nej, det gör hon inte..."

Herregud!!!!

Min mamma är död!!!
Jag slängde mig över henne och kramade henne. Jag grät så jag skrek, för min mamma måste ju vara här!
Hon måste ju finnas!!

Det är första gången jag sett pappa gråta...

Vi ringde på sköterskorna och doktorn kom lite drygt en timme senare...

Så skulle de göra henne fin, och tyckte att vi skulle gå ut sålänge...

Jag blängde på Andy och sa lite surt "jag vill röka, har du cigaretter med dig?"

Jodå, det hade han... Så vi gick ner...

Jag erbjöd pappa också, men han ville inte ha...

Tänkte eftersom han är gammal rökare kanske han kände för ett kort återfall... Men nej...

Fast ibland finns det inget annat som hjälper, så är det bara!

När vi kom upp igen frågade de om vi ville att de skulle ta på henne peruken.

Jag sa bara "nej, hon är så fin ändå"...

Så fick vi gå in i rummet igen..

Hon var så fin... Hennes ansiktsuttryck visade att hon sett det som en befrielse.

Så ont hon har haft.

Så hårt hon har kämpat...

Och jag tror att det var för vår skull...

Min fina lilla mamma...

Vi som har pratat varje dag i telefon...

Vem ska jag nu ringa?

Vem det än är, så kan ingen ersätta det...

Det var inget viktigt vi sa...

Småsaker, bagateller, ointressanta saker oftast, men vi hördes iaf av...

Min mamma är en ängel...

Jag och Lena fick varsin ängel förra gången hon låg inne. Till mig och Andy sa hon att det var för vi var så snälla och hälsade på henne varje dag och köpte cigaretter med oss och tog hand om henne. De har ju inte det i sjukhuskiosken och hon ville inte be pappa om det, för hon trodde inte att han skulle köpa det iaf...

När hon dog blev jag först förbannad på ängeln, för den hade inte hjälpt henne, det stod i locket på lådan att det var en skyddsängel som man kunde ge sina bekymmer till...

Den funkade ju inte!
Men Lena tror att det var en signal till oss, och att hon menade att det skulle vara hon nu efteråt, att den symboliserar henne.

Och att den hon sa att hon köpte till sig själv egentligen var till pappa...

Jag vet inte...

Jag vet bara att jag fått hennes kappa och att jag kramade den godnatt igår, för den luktar mamma...

Hon hade en öppnad cigarettask också som pappa gav oss och sa att vi skulle slänga, men det ska vi inte!

Hon ska inte ha något oavslutat.

Så igår när vi kom hem tog jag på mig hennes rökjacka, också tog vi var sin cigarett. Hon bjöd Andy på en och annan ibland så han fick också en, men resten ska jag ta slut på.

Hon får dem genom mig, hehe!

I förmiddags gick jag ut med Nick, och tog på mig hennes kappa och tände en...

Eftersom det blåste lite knäppte jag någon knapp för att den inte skulle blåsa upp.

Så kom en vind och kappan hamnade mot glöden.

Då var det precis som om jag hörde henne "ja, jag tänkte till det!"

Precis som när hon var vidgjord på sjukhuset och jag låg över henne och kramade henne.

Det var precis som om jag hörde henne "det var ju ett jävla sivvlande, jag är ju här"

Om det är inbillning vet jag inte. Men det är precis såna kommentarer som hon skulle kunna slänga ur sig...

Jag väljer att tro att mamma är med mig och slänger lite kommentarer då och då.

Eftersom hon älskade julen ska jag spara en av hennes cigaretter till julafton, efter julmaten ska jag ta på mig kappan och röka den med henne, så hon får vara med på julen...

Som hon alltid gjort...

Visserligen räckte det ju inte med en till henne, men så många kan jag inte sätta i mig utan att få halsbränna så hon får nöja sig med en...

När Ingrid och Sivan varit här med en blomma, glömde jag mig.

Jag tänkte att jag måste ringa mamma och berätta det, men kom på att det går ju inte...

Jag kan inte ringa henne mer...

Jag ringde hennes mobil i söndags när vi körde hem, mest för jag tänkte att hon kanske hade en telefonsvarare som hon själv pratat in, så jag kunde få höra hennes röst... Men det var bara en automatisk röst...

Fy...

Detta blir jobbigt...

Men som Ingrid sa "du har ju iaf familjen i Horna"

och det är skönt...

Precis som Andy.

Han har suttit vid min sida på sjukhuset, han tog ledigt igår för att ringa en massa samtal till mig...

Han är underbar och utan hans stöd hade jag kanske inte klarat detta...

Jo, det hade jag nog....

För mammas skull...

Hon har alltid ställt upp för mig, så någon gång ska hon ju få lite tillbaka...

Jag hoppas att jag har gett henne det, för jag vet inte vad mer jag kunde gjort...

Mest av allt hoppas jag att hon har det bra, och att hon är med oss...

Hoppet är det sista som sviker, tack och lov...

Ja, jag är ledig, men kan väl inte påstå att jag njuter direkt...

Paniken kryper sig på när jag tänker på vad som är att vänta...

Ett liv utan mamma...

Varenda dag har vi pratat minst en gång sen jag flyttade hemifrån... VARENDA DAG!!

Nog för att vi visste vart det barkade, men eftersom hon varit på sjukhus både i september och oktober och sedan kommit hem igen och blivit bättre, hoppades man ju att det skulle vara så denna gången också...

Hur inställd man än är på ett besked, så blir det ändå en chock när man får det definitiva beskedet...

När doktorn ringde igår och frågade om jag hade tid att prata kände jag mig andfådd... Tänkte först att det berodde på att vi nyss gått uppför trapporna på jobbet efter att druckit kaffe, men så andfådd blir man inte av det...
Inte ens när jag suttit i 5 minuter och pratat med henne släppte det.

Istället började jag skaka...

Doktorn berättade att mamma blivit mycket sämre sen i torsdags, och det är ju klart. Då var hon ju hemma och åkte in p.g.a smärtan... I dagsläget kan hon inte resa sig, inte ens sätta sig upp för att äta...

Man får mata henne liggandes i sängen...

Att mata sin egen mamma är inte det lättaste... Rent psykiskt alltså...

Mamma som alltid varit så stark... Mamma som alltid funnits där...

Mamma som alltid åkt med och handlat när jag bodde själv och inte ville köra själv...

Mamma som ringde när hon sett i ett reklamblad att de hade billiga gardiner på Ekohallen, och sa att hon kunde mocka, så kunde vi åka och köpa gardiner...

Mamma som vet så mycket om mig, som ingen annan vet...

Mamma...

Nu ligger hon i sjukhussäng 24 timmar om dygnet, blir matad och bytt blöja på, och det känns inte ett dugg roligt att få höra "Idag har hon duschat... ja, alltså liggandes på båren..."

Jaha ja... Ligga där med allt löst i vädret och någon annan som skrubbar en från topp till tå...

Fy fan vad hemskt och förnedrande!!!

Jag förstår att de ville berätta att hon blivit duschad, för det är ju skönt att det ordnas... Men ändå...

Fy vad förnedrande... Sen kan de vara hur snälla och trevliga som helst... Jag hade ändå tyckt det var fruktansvärt obekvämt om jag varit mamma...

Idag kom mormor upp och hälsade på...

Ingela (mammas kusin) körde eftersom hon inte tycker om att köra i detta vädret, och brorsan som inte visat sig hemma på typ 10 år var också med...

Först tyckte jag väl mest "vad ska han med för? Han som inte behagat visa sig på flera år... Vad ska han komma nu helt plötsligt för?"

Men jag tror att mamma uppskattade det ändå...

De hade ju en dispyt för något år sen, och det var nog ändå skönt att de redde ut det och hon fick veta att han inte är arg på henne...

Jag gick hem från jobbet direkt efter att doktorn ringt igår...

Gick bort till sjukhuset och hälsade på mamma...

Hon vet nog hur illa det är...
Man vågar ju inte fråga, om det skulle vara så att hon tror att hon ska bli bra igen... Då vill man ju inte ta hoppet ifrån henne.

Men hon vet nog... Hon förstod väl att jag gått ifrån jobbet eftersom det var ljust ute... Så när jag matade henne frågade hon om de hade ringt efter mig och sagt att jag skulle komma så akut, som om hon trodde att sista stunden var inne eller nåt...

Jag svarade att det hade de inte, men jag hade pratat med doktorn, och eftersom det inte lät så bra, så körde jag dit...

Idag var hon lite piggare. När sköterskan kom med fikan frågade hon om mamma sov, och tyckte att vi kanske inte skulle väcka henne.

Då frågade jag mamma direkt istället om hon ville ha lite kaffe.
Det ville hon, så hon fick i sig en halv kopp och nästan en hel bit vetebröd...

Kanske var det för att mormor var där, och vi brukar ju fika då...

Kanske kände hon sig lite piggare...

Jag vet inte...

Jag vet bara att doktorn skrivit läkarintyg till mig så jag kan få vara med mamma den tid som är kvar...

Jag vet bara att maxtiden för den där närståendepenningen är 100 dagar, och doktorn blir förvånad om mamma lever längre än så...

Jag vet bara att min mamma ska dö, och det inom 100 dagar...

Igår alltså, 99 kvar då...

Max................