En som inte fått så mkt uppmärksamhet i bloggen är Shiny.

Det beror på en sak enbart.

Jag har varit en dålig mamma  

Sen hon flyttade till Viby har det inte blivit så mycket ridning av...

Jag trodde där skulle finnas massor av bra vägar, men icke! Naturreservatet är avspärrat, så om man vill rida finns 2 alternativ.

Inne i kvarteren eller paddock...

Inget av det tilltalar mig direkt.

Både jag och Shiny är skogsmullar och gillar inte att skrutta runt i ringar...

Resultatet blev att fina Shiny med sina snygga muskler återgick till den åsneform hon hade när jag tog över henne för 9 år sen...

Stallet blev en börda... Eftersom jag inte fick det roliga med ridningen var det mer eller mindre enbart jobbigt att åka dit för att göra "de tråkiga måstena"...

För ett tag sen fick iaf Surre reda på att det kanske fanns en ledig stallplats i Trolle Ljungby, så jag tog mod till mig och ringde... Jag hatar verkligen att ringa till folk jag inte känner... Eller folk över lag...
Jag ringer i regel ingen alls, mer än pappa och Andy, hehe!

Det skulle ju va så pinsamt om den man ringer frågar "vilken Caroline???"

Jag skulle väl närmast dö, så pinsamt det skulle vara!!

Iaf tog jag mod till mig och ringde Martina...

Det var ju en jäkla tur!!!

Shiny flyttade i slutet av mars och har blivit en helt annan häst  

Jag har hittat tillbaka till glädjen med att ha häst!

När jag skulle sätta igång henne igen gjorde jag som för 9 år sen...
Jag fick då rådet att skritta långa turer med henne...

Såhär 9 år senare och med mig vägandes 15 kilo mer var det ingen bra ide... Hon fick en muskelknuta  

Så under 2 veckor blev det massage, stretching och promenad i grimskaft...

Förra veckan provade jag rida 10 minuter.
Det gick bra, så jag tog 15 minuter resten av veckan.

Det är så härligt!!
När hon var öm vippade det på fel håll, så att säga... Jag guppade höger-vänster på ryggen.

Nu guppar det fram-bak och upp-ner, som det ska  

Fördelarna med nya stallet är många.

 - Vi är ett bra gäng tjejer i ungefär samma ålder.

 - Istället för stallmöten blir det tårtätarkvällar och andra trevligheter.

 - Alla hjälps åt. Om man är i stallet samtidigt som någon tar in hästarna är det en självklarhet att man hjälper till... Det har jag aldrig varit med om innan... Innan kanske man tog in sin egen häst... På sin höjd...

 - Det finns hur många ridvägar som helst. På alla möjliga håll.

 - Man slipper mocka bajs i hagen eftersom den är så stor.

 - Hagen är nästan lika stor som den 9 hästar delade på i förra stallet, så de har gott om gräs.

 - Alla fyller på vatten i hagen, så en slipper göra det alltid.

 - Man kan alltid få råd av de andra tjejerna!! Som nu med muskelknutan... Martina tipsade om hur jag kunde använda linimentet. Therese tipsade om ett program hon hade fått till sin häst när han skulle sättas igång efter sin skada. Elin och hennes kompis visade en massagemetod som gjorde susen.

Shiny är min första egna häst, så jag kan ingenting om skador och sånt... Då är det superskönt att det finns duktiga tjejer som kan lite mer och kan komma med tips!

Överlag är det en positiv stämning i stallet. Inget tjafs och annat trams.

Idag ser jag fram emot att åka dit, och tiden springer iväg när jag är där.

Andy behöver inte följa med längre... I det andra stallet var han alltid med för att det skulle gå fortare, nu uppskattar jag timmarna jag spenderar där själv och han hänger bara på om vi ska någonstans efteråt eller har varit någonstans innan.

Det i samband med att han återupptagit innebandyn har gjort att vi kommit varandra närmare på något sätt.

Man behöver vara ifrån varandra ibland!

Kort sagt:

Att byta stall var det som startade en positiv spiral på alla sätt.

Det bästa som hänt på länge   

Tidigare idag var vi på Biltema och handlade.

När vi stod i kassan ropade kassörskan på en kollega som inte verkade fatta vad saken gällde...

Först suckade vi bara o tyckte som man brukar; kom igen för fan! Ropa bara på den där människan hon babblar om! Vi har inte hela dan på oss!! 

Efter ett tag gick det dock in även hos oss vad hon sa...

Ropa på jouren, hon försökte sno denna innanför tröjan!!!

Första reaktionen blev såklart; vad fan e det för sätt?!! Vad e det för en IDIOT som snor nåt?!!

Nedrans tjyvpack!!! 

Efter en stund började jag fundera dock, och det här är viktigt.

Så skulle jag inte resonerat för ett par år sen...

Då hade jag hållt fast vid uppfattningen om käringen...

Men nu...Många faktorer spelade nog in i det...

- hon satt i rullstol

- det var ett rör med leksaksbilar hon försökte sno...

Kanske var det därför jag nästan tyckte synd om henne...

Jag tänkte att hon kanske hade ett barnbarn eller nån annan nära unge som skulle fira födelsedag o kanske hade hon inte pengar till en present...

O vem vill göra ett litet barn besviket?

Kanske de övriga inte visste hur illa ställt hon hade det?Kanske skämdes hon för det?

För egentligen; vem tycker inte det e pinsamt om man e fattig som en kyrkråtta?!

Sen funderade jag på andra hållet... Hon tycktes inte skämmas direkt... Rodnade inte ens...

Det kan ju betyda flera saker...

- hon kan ju vara en sådan som tycker att alla ska tycka synd om de handikappade... Några såna har man ju stött på  

 - hon kanske har slitit hårt för samhället i många år och sen blivit skadad o i sin tur utförsäkrad... Och alltså tyckte att hon på nåt sätt hade rätt att tillskansa sig lite småskit med jämna mellanrum...  

 - hon kanske brukar sno lite då o då o kanske brukar åka fast...

Ja, som vanligt överanalyserar jag saken...Men jag kan bara inte låta bli att undra vad som ligger bakom...

Jag är så jävla trött på denna berg-och dalbana nu rent ut sagt...

Ena dagen är allt toppen, nästa är det skit...

Ena dagen köper vi hus, nästa dör min Emil ifrån mig.

Ena dagen är mamma frisk, nästa dör hon ifrån mig.

Ena dagen stormtrivs jag på jobbet, nästa önskar jag att någon skulle skjuta mig.

Jag orkar inte mer skit nu...

Jag orkar för fan inte mer skit!!!
Men vem bryr sig om det? Inte chefen iallafall...

Jag har mått illa till och från under någon vecka nu, och jag vet precis vad det beror på.

Och inte fan för att jag är gravid iaf...

Nej, det är jobbet.

Jag har varit anställd på samma bemanningsföretag i snart 8 år nu.

Jag har bara de allra bästa referenser.

Jag tycker att man förtjänar lite respekt då...

Jag tycker inte att man ska hunsas runt på skituppdrag med resa på 15 mil/dag utan körersättning.

Jag kunde förstå det när jag hade varit anställd ett par månader och inte visat vad jag dög till.

Då kunde jag köpa att de skickade mig på skitjobb, men inte nu!

Mhm, först fick jag åka dessa 15 mil för att presentera mig på ett företag... OK...

De ska ha någon till att kolla påminnelser och annat skitgöre som vem som helst kan fixa under ett par veckor.

OK. Jag ska köra dit och hem för 4000kr, men eftersom det inte blir hel månad blir det lägstalönen, vilket betyder ca 12000kr netto. Jahopp, då har jag ju 8000kr kvar till räkningarna. Kanon.

Vi betalar 7000kr var / månad till huset, värme och andra gemensamma kostnader. Men för tusenlappen som är kvar ska jag alltså sköta hästen 1500kr, mobilen 200kr, mat ca 1000kr, och kanske något litet till. NEJ MEN OJ!! Det räckte ju inte! 2700kr minus alltså...

Jaja, intervjun kändes ändå OK, och eftersom det bara var ett par veckor kan det ju gå, så det är ju bara en månad jag går minus, det kan jag ta från sparade pengar.

Då kändes det ändå ganska bra.

På kvällen var det ändå ganska OK eftersom det vankades AW med f.d kollegorna från senaste uppdraget.

När vi kom hem hade jag druckit EN öl... Det var alltså inte därför jag mådde illa...

Det var jobbet...

Imorse ringde chefen och sa att det inte blev något med det där uppdraget, jag frågade inte ens varför...

Men det fanns ett annat uppdrag till mig. KANON!!!

På samma ort... Jamen för fan, bara skjut mig istället!!! Det skulle göra saken så mycket lättare...

Skit samma.

I eftermiddags ringde hon igen... Lagom tills jag hunnit börja smälta den smällen...

Hon kom med det mycket generösa förslaget att jag fick lov att vara tjänstledig fram till 1/4 då ett annat uppdrag börjar här hemomkring...

Jamen tack... Så istället för de ynka 8000 jag får över om jag gör det, så kan jag få den stora förmånen att inte få ett rött öre?!! Stort tack...

Nej, nu är jag orättvis faktiskt... Hon gör sitt jobb, och det är faktiskt snällt att erbjuda mig tjänstledigt under tiden. Hon skulle kunnat skicka mig på det uppdraget, och sen skitit i att presentera mig på det som är här hemomkring...

Det är inte hennes fel... Det är arbetsgivaren som har en policy som inte liknar nåt...

Men ändå...Alltså fy fan.........

Jag är så in i helvetes trött på all skit just nu...

Och nej, jag tänker inte heller denna gång ursäkta språket...

Jag är så satans trött på allt, så om någon har något otalt med mig är ni varmt välkomna med en pistol...

*suck*

När fan ska det vara nog??

När tar skiten slut??

Gör den ens det innan man dör??????

Så nu har jag att välja på att köra för 4000kr/månad i typ ett år framöver, för tydligen skulle det uppdraget vara så länge... Alltså får jag ju hel lön sen, och då har jag ju den fiiiiina summan av hela 14000kr netto, alltså ca 10000kr kvar efter att bensinen är betald.

Då går jag back 700kr varje månad under ett år, och detta förutsätter ändå att jag inte köper ett enda klädesplagg...

Eller tar jag tjänstledigt ett par veckor och får inte en krona för den tiden, alltså typ 6000kr denna månad, men sen reder det upp sig...

OK, det hade ju varit ett alternativ om Andy haft ett jobb, men eftersom vi har den helt underbara turen som vanligt är han just nu arbetslös, så de sparade pengarna måste täcka hans minus eftersom han har 8000kr från a-kassan...

Så vad fan gör man?

Vad hade du gjort?????

Fy fan vad tungt allting är just nu...

Jag är så oerhört kluven i situationen...

Det håller på att bli för mycket... Helt enkelt för mycket...

Man kämpar och kämpar men har inget för det, för inte fan blir något bättre?!!

Jag saknar mamma mer och mer, den enda jag kunde prata med om allt sånt här...

Jag trodde att jag hade bearbetat det här med mamma klart för ett tag sen, men inte då.
Det är jobbigare än någonsin...

De senaste veckorna har jag gråtit i bilen när jag kört till och från jobbet, varje dag...

Mycket av det beror på att det händer så mycket jag skulle vilja prata med henne om.

Som för ungefär 3 veckor sen då jag stötte på en gammal, mycket kär vän.

Vi har inte setts på 8 år, och visst har jag tänkt på min vän med jämna mellanrum, men inte på det viset.

När sedan andra situationer rämnar känner jag extra mycket hur jag saknat min vän...

Chocken blev total när vi sprang på varandra. Jag blev igenkänd bakifrån, hur nu det gick till.

Sen hörde jag en okänd röst ropa mitt namn...

Såklart svarade jag och vände mig om.

I det skumma ljuset såg jag inte vem det var, och kände inte heller igen rösten, fast att jag minns exakt hur den lät för 8 år sen.

Jag kan bara tänka mig hur dum jag såg ut...

Glad, överlycklig faktiskt, och samtidigt som en fågelholk!

Måste sett riktigt löjligt ut, egentligen...

Till på köpet har människan tagit sig i kragen, skaffat ett bra jobb, men viktigast av allt; hittat sig själv.

Det hörs på rösten... Idag känner jag igen den och jag vet precis vad skillnaden är.

Istället för en hysterisk "gubben i lådan" som far fram och tillbaka helstirrig är det nu en lugn och stabil människa som verkligen hittat sin botten, om ni förstår... Alltså hittat tryggheten i sig själv.

Blir inte arg för något och är alltid glad och positiv...

När Andy muckar för att någon i konkurrerande innebandylag lyft hans klubba blir han tillsagd att skita i det och släppa det.

Och det är ju helt rätt...

Så när allt blir kaos på hemmafronten känns det ännu mer hur dum man kan vara.

Då försöker jag att kämpa på ändå, för att inte göra samma tabbe som för alla de där åren sen...

Jag tänker att kanske kan denna situationen också ändras, och jag skulle ju aldrig förlåta mig själv om jag gjorde samma misstag igen... Går, och sen efter någon månad har allting löst sig...

Usch...

Jag skulle så gärna vilja prata med mamma...

Dels hade jag velat prata henne efter det där första mötet efter alla år.

Jag vet att hon är den enda som skulle bli glad och förstå...

Jag vet inte ens vad det är hon skulle förstå, men det skulle hon...

Jag skulle vilja prata med henne om det där andra, för jag vet att hon skulle säga till mig att jag är löjlig som ens bryr mig. Hon skulle säga till mig "jamen skit i det för fan"

Jag skulle bli skitsur, men efter ett tag skulle jag komma på att hon hade rätt...

Och jag skulle kanske skita i det...

Jag kan inte hjälpa det.

Jag känner mig sviken.

Igen.

Hur många gånger ska man behöva acceptera det, bara för att se om det blir bättre???

Hur länge ska man vänta?

I ett inlägg för inte så längesen sa jag att man inte kan stå kvar och trampa på samma ställe för länge...

Så hur länge är det?

Hur länge är för länge?

Tänk om allt löser sig bara någon månad senare för denna människa också?
Då står jag med skägget i brevlådan och ser ännu en chans som jag sumpat...

Jag pallar inte det igen...

Ett sånt misstag får räcka i livet...

Samtidigt...

Jag mår skit i nuläget...

Hur länge ska jag orka att bara sova ett par timmar per natt?

Hur många gånger ska jag ta mina nycklar och köra iväg, enbart för att bli förföljd, och inte få vara ifred med mina tankar?

Hur länge ska man behöva stå ut i väntan på att det ska bli bättre?

Och när är det dags att skita i det, och börja prioritera sig själv?

Jag vet inte vad jag vill.

Jag vet bara att jag vill ha tillbaka min mamma, min klippa, den som förstår mig bäst av alla!

Som ni alla vet hatar jag, absolut HATAR att gå till gyn...

Dock tog jag mod till mig häromdagen och tog ett cellprov.

Jag hade nog räknat med att det skulle vara OK, men idag kom brevet...

"Du har cellförändringar..." blablablabla

Så nu måste jag dit och streta igen!!
Dessutom ska de knipa av bitar "in there" och skicka på analys...

Kanon alltså.

Gör ju säkert inte alls ont eller så...

Ja, det kunde man ju gett sig fan på!!
Varför skulle jag ta det jävla testet??

Visst, många visar förändringar som sen växer bort av sig själva...

Eller som går att fixa, men ändå...

Med min otur och med min mamma som dog i sån skit...

Nästa test visar väl att jag har samma skit som mamma, och då hoppar jag framför första bästa tåg.

Det bestämde jag mig för redan innan jag tog provet.

Det bestämde jag mig för redan när jag såg mamma lida...

Jag ska inte ligga och ha ont...

Jag ska inte bli matad...

Inte få bytt blöja...

Inte bli duschad på en jävla bår!!!

SÅ FAN HELLER!!!

Visar nästa test något skit så är det tack och adjöss...

Bye bye...

Skit samma...

Jävla skit...

Helvetes jävla skit...

Nu går det framåt!
Den ena bilen är besiktigad och imorrn är det dags för den andra.

Får hoppas att det går lika bra!

Ibland känns det som om man står still.
Man kommer liksom ingenstans...

Då är ju frågan...
Kämpar man på i motvind och hoppas att vinden mojnar?
Eller vänder man och börjar om?

Kanske tar man sats och hoppar från kanten, in i något nytt.

Kanske det är dags?

För att stå kvar på samma ställe och trampa löser ju ingenting.

Haha!! Så jäkla genomskinligt!!

Det var precis detta jag sa skulle hända när VU inte hade något att säga och Juholt skulle hålla egen presskonferens!!

Hahaaaaa!!!

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14251732.ab

Det var precis som med mig.
Jag var också klumpig.

Jag skrev ordet "fitta" på facebook.

Så på fullmäktigegruppen läste ordförande och arbetarekommunens ordförande upp mitt inlägg inför hela gruppen.

Nej vänta, jag ska ta det från början...

Förra året bodde jag i en lägenhet som ABK hyrde ut.

Arbetarekommunens ordförande sitter med i styrelsen, kanske därför det var så känsligt?

Iaf hamnade jag i dispyt med ABK och skrev på facebook att "ABK är ena jävla fittor"

Jaja, det var kanske onödigt, men bara mina vänner kan se mina inlägg, kom ihåg detta när ni läser längre ner.

Samtidigt blev min far erbjuden en plats som kommunrevisor.

Detta utnyttjades såklart, varför arbetarekommunens ordförande ringde mig och sa att jag ju inte kunde sitta kvar på min plats i nämnden eftersom pappa inte kunde revisera sin dotter p.g.a jäv...

Jag frågade Axel Danielsson om detta (en renomerad konsult som kan allt om kommunlagen) och enligt honom skulle det inte vara några problem eftersom revisorerna är delade i olika lag och reviserar olika delar av kommunen.

Han kunde alltså ingå i ett av de andra lagen...

Jag ombads alltså lämna min plats för pappas skull.

Då jag klargjorde att det inte var något problem fick de ju komma till vad saken egentligen handlade om.

Arbetarekommunens ordförande haffade mig och pappa utanför salen där fullmäktigegruppen skulle hållas och bad mig lämna mina uppdrag, och hotade annars med att ta upp detta på mötet inför alla "kamrater".

"Varsågod, jag står för det," sa jag bara.

Väl inne i salen satt ordförande för dagen högt upp på podiet och läste upp mitt inlägg från facebook, något som måste lämnats av någon av mina "kamrater" i salen som också är min vän på facebook.

Han avslutade med att konstatera att  han åtminstone inte kände något förtroende för mig längre p.g.a detta.

Jag ställde mig upp.

Tänkte säga att jag inte heller känner förtroende för arbetarekommunens ordförande som vid ABK:s sammanträde anmälde jäv, när det handlade om att sälja ut fastigheter.

Inte nog med det, han köpte sin lägenhet i sin brf.

I media skyllde han på att "kärleken vann".

Men det är klart.

Han är ju en av höjdarna och hålls bakom ryggen av de andra.

Jag struntade i det inlägget.

Tänkte att det inte tjänade något till.

Jag tänkte också säga ett par ord om "kamratskap" som vi socialdemokrater säger... Kamrater... har mina första maj-tal börjat...

Men jag struntade i det också.

Ja sa helt enkelt att det var jag som skrivit det.

Någon dag senare blev jag inkallad till den högsta sosse vi har i kommunen, tillsammans med arbetarekommunens ordförande.

Man klargjorde för mig att om jag inte avgick skulle man göra det svårt för mig.

Jag gav upp...

Jag hade ända sedan valberedningen velat strunta i det.

En gång hade jag drömmar om att bli statsminister, men eftersom bara de nya unga får platser, och jag sågs som en inventarie man kunde trampa på, låta sitta kvar som ersättare i en nämnd och ta in nya unga krafter på ordinarie platser, istället för som man brukar, låta ersättaren bli ordinarie och den nya bli ersättare, tyckte jag att det kunde vara.

Jag insåg att någon statsminister blir jag aldrig.

Den sista tiden kämpade jag enbart för pappas skull.

Han hade hoppats så på mig.

Men man orkar inte kämpa för andra hela tiden...

Man orkar inte om man själv inte vill...

Så jag gav upp.

Skrev under ett papper som de förberett åt mig.

En signatur, sen var det klart.

Efteråt körde jag till Andy.

De hade haft semlor på jobbet, så jag fick en.

Jag åt min semla och körde sedan hem.

Som Juholt.

Han blev inte avsatt, för det kan man inte bli.

VU röstade, precis som partiet gjorde om mig.

Sen lämnade både han och jag "frivilligt"...

Haha!
Skrattretande!

Undrar om alla partier sköter det likadant??

För 12 dagar sen hämtade vi vår lille Bailey    

Nick blev superintresserad, Sixten brydde sig inte.

Med tiden har deras beteende förbryllat oss en aning...

Nick har lugnat sig, men Sixten däremot... Han bara sitter i ett rum och kurar...
Efter några dagar fräste han åt Nick, han som brukar få massage av honom?! Så jag antar att det var något slags sympati-fräs   

Sen har han bara suttit där inne och gömt sig. Han har fräst åt oss också, minsann!

Men nu börjar det bli ordning på torpet, så att säga.

Häromkvällen låg både Nick och Bailey i soffan.
Det började med att Nick låg hos mig och Bailey smög sig upp vid andra sidan av Andy och gömde sig i armhålan.
När Nick inte flög på honom tyckte han att det var stabilt nog att våga sig fram.
Så han smög försiktigt upp i Andys knä och la sig till sist till rätta, nos mot nos med hunden, som hade sitt huvud i mitt knä    Så mysigt!!

Sen har jag bearbetat Sixten också.
Han tycks tro att vi har glömt honom nu när en ny liten katt har kommit in i bilden.
Jag kan riktigt höra honom när han ligger där och gömmer sig.

Så kommer jag och lockar lite "Siiiiiixteeeeen... Vaaaar e mammas beeeebis?? Var e mammas stooore fine kille?"

Jag riktigt hör hur han tänker "Ånej, inget besvär för min del! Jag kan sitta här och ruttna bort! Nu är väl inte jag intressant längre när ni har fått er lille bebis?!! Den lille fjanten med sin yviga svans!! Så sitter jag här tjock och fet i ett hörn. Nehe tack! Tänk inte på mig. Låt inte mig störa. Jag kan sitta här och ruttna bort för mig själv.

Ni hade väl inte ens märkt det!!"

Så ska det såklart inte vara, så nu har jag tvångskelat honom!
Varje dag, flera gånger om dagen har jag letat upp honom och tagit honom i famnen.

Sagt att vi älskar honom och att han är vår store fine kisse!
För det är han!!

Nu har det äntligen gett resultat.

Imorse kom han självmant och ville mysa.

Så jag stängde in oss så vi fick vara ifred.

Sen kelade vi en stund.

12 dagar senare är alltså allt frid och fröjd.

Förutom att jag inte sover särskilt bra......

Bailey har hittat sin nattplats.

På min kudde... Nos mot näsa med mig till en början, och då har vi den räliga andedräkten.
Senare på natten blir det ryggen mot mig, och det är ju mysigt, förstås, men den långa pälsen sätter sig i näsan och killas!!   

Sen är det ju lite trångt med en 1,20-säng som håller 2 vuxna, 1 Rottweiler/Border collie och en katt... Kanske snart 2 katter om Sixten också gonar helt...

Får nog skaffa större säng känns det som....

Men mysigt är det