Dessa blev klara igår.

Lotta på jobbet hade ett par, men hon som gjort dem ville inte sticka i svart   

Inte hittade jag något mönster heller, så det fick jag snickra ihop själv!

Googlade lite och fick till slut nöja mig med ett mönster till vanliga vantar, mest för att se själva principen för tummen och sådär... Sen gick jag bort till Marina i garnaffären (perfekt att ha henne på gångavstånd, hehe) och bollade lite förslag.

Resultatet ser ni ju. Ganska bra, eller hur?   

Behöver jag tillägga att det går utmärkt att beställa sådana?

Kommentera här eller lägg ett mail till tjolahopp84@gmail.com

Du bestämmer själv hur långa de ska vara och om du vill ha något mönster eller liknande. Det mesta ska väl gå att lösa   

Häromdagen satt vi och pratade på jobbet...

Jag handarbetar ju hela tiden om kvällarna, men det hamnar liksom bara i källaren eftersom jag inte vet riktigt var jag ska göra av det...

Så vi pratade lite om att man kunde handarbeta och skänka till t.ex härbärgen m.m

Sen kom en kollega och ville beställa ett par handledsvärmare...

Jag har aldrig gjort sådana innan, men fick låna en annan hon hade, kollade lite mönster och slängde ihop ett eget mönster   

Garnet kostar ändå en hel del, men om man stickar på beställning och bara tar betalt för garnet och sen låter var och en som beställer avgöra om de vill ge nåt för arbetet och i så fall hur mycket så går man iaf inte minus...

Sen blir det ju en del restgarner kvar men kanske inte så att det blir en hel grej till så då blir det liggandes till ingen nytta och tar plats i källaren, även det...

Då kom jag att tänka på ett avsnitt av "den hemlige miljonären" där volontärer delade ut varma jackor och annat till hemlösa. Det finns kanske något liknande här i Kristianstad, och de bryr sig nog inte så mycket om att färger matchar eller inte. De vill nog mest vara varma, så då kan restgarnerna gå till det...

Härbärget tar säkert också gärna emot och hjälper till att dela ut till behövande...

Det blir liksom inte bara win-win, utan lite win-win-win helt enkelt!

Den som beställer får sakerna billigt, jag kan sticka utan att gå minus och den som inga pengar har slipper gå med rumpan bar!! Eller rumpan vet jag ju inte förresten... Men åtminstone inte halsen, armarna och huvudet...

Kan inte det vara en bra idé?

Ja, det blir mycket häst nu!

Min lilla Shiny har kommit att betyda så mycket för mig...

Det är egentligen enda gången jag kan helt ärligt säga att jag mår 100% bra, så är det när jag är ute i skogen, sällskapad av antingen lite skön musik eller någon av de goa tjejerna i stallet   

Jag tänkte faktiskt på det häromdagen att på stallfesten skrattade jag jäkligt mycket, och det var inte det där ytliga måste-skrattet som jag nuförtiden så ofta lägger till med, utan helt ärligt jätteglad var jag   och det var längesen!

I lördags fick vi mycket gjort... Vi gick upp i vettig tid för att köpa skor och byxor till Andy. Såklart fick jag också skor, hehe!!! 2 par   

Sen körde vi till Tollarp på en kopp kaffe och lämnade en blomma, och hämtade en biltransport eftersom Andy skulle byta bort bilen mot en fyrhjuling på söndagen(!)

Till sist körde vi hem och duschade och cyklade till Martina.

5km enkel resa!!! Strongt av mig själv, tycker jag...

Det blev grillning, tårta och lite dricka   

Trevligt som vanligt, men faktiskt, det var roligare när det bara var vi tjejer   

På söndagen hade jag tänkt att ta en liten ridtur, men min stackars bakdel klarade INTE det!!

När vi cyklade hem på lördagen fick vi faktiskt stanna halvvägs och vila rumpan lite... Inte skönt att cykla om man inte är van   

Så i tisdags blev det en runda med några av tjejerna.

Elin och Martina drog på lite, men Shiny ska ju helst ta det lite lugnt, så vi höll oss i bakgrunden där Vickan och Hermelin gjorde oss sällskap...

Malin på jobbet har islandshästar och vi har kommit fram till att Shiny nog tror att hon är en sådan   

Hon töltar, passar och har någon annan skum gångstil för sig... Så jag har fått lite tips eftersom passen inte är särskilt behaglig!!

Det funkade utmärkt!!

Shiny ville inte galoppera, så jag bad Vickan att glida förbi så jag kunde rida bakom henne eftersom det var så Shiny kom på att hon kunde galoppa när vi red med Exxet.

Sagt och gjort, och direkt när hon såg Hermelins skull började hon också galoppera!!!

Hon sprang så fint!!!

Elin och Martina kom i full fräs tillbaka och jag hojtade "KOOOOLLAAAAA SHIIIIIINYYYYYYY!!!!"

Vickan skrek "OCH DET ÄR RÄTT OCKSÅ!!!! HON GÖR RÄTT!!!!"

Ridturen var kanon, och efteråt blev det tårta och kanelbullar hos Martina   

Sicka snacketanter vi är... 22,30 tror jag klockan var när jag kom på att det nog var dags att köra hem och duscha   

Igår blev det en tur med Exxet och Tessan.

Det är så skönt att det finns gott om ridvägar, så man kan variera!

Lite sleten var Shiny allt till en början, men efter lite trav "leade hon till sig" och var smidigare än någonsin   

Även igår blev det lite fika! Tess hade med sig negerbollar av bästa slag!! Delicato!! Finns inget som slår dem!!

Nu får Shiny vila idag och imorgon, tänkte jag... Hon trivs i sitt gräs med sina kompisar!

Helgen har varit underbar, men också jobbig.

Känslorna svajar oerhört. Ena stunden glad och nästa ledsen.

Fredagen var supermysig!!
När vi kom hem fick jag inte vara där nere, så jag gick upp och läste.

Sen kom Andy och hämtade mig...

Först fick jag rosor och sen blev det bad med bubbel, vindruvor, kex, choklad och en massa annat gott!

En supermysig kväll avslutades med mer mys i soffan   

Lördagen var kanon!! Vilken härlig ridtur jag och Shiny hade!!!

Vi gick förbi 4 vattenspridare, en läskig slang som låg över ängen och en sådäringa heeeeemsk fågelskrämma med plast som prasslar!!    Men Shiny klarade det utmärkt!! Lite långa blickar och lite mer bråttom förbi bara, hehe!

När vi kom in i skogen sa jag till henne att jag kanske inte hittade den vägen vi gick för ett tag sen, men i värsta fall kommer vi väl ut vid stora vägen och då hittar vi ju därifrån...

Ingen fara på taket! Shiny visste precis var vi skulle gå! Hon hittade rätt direkt   

Så duktig... Och tur är ju det eftersom jag inte har något lokalsinne   

I Söndags fick vi en hel del gjort. Tvättade 2 maskiner, klippte plommonträdet och rhodondendron (eller vad det nu heter) och lite annat småfix!
Överlag var det en bra söndag. På kvällen tittade vi på "Brudens bäste man" eller vad den heter...
Tanken är väl att det ska vara en feelgood-film, men istället blev jag bara ledsen.

Jag tänkte på en dag när jag ska gifta mig... Hur ska det gå till??
På nåt sätt har jag alltid tänkt mig att jag och mamma ska planera och fnissa ihop, men det går ju inte...

Likadant om man skaffar barn... Jag kan ju inte ha ett barndop om inte mamma är med... Det går ju inte...

Hur skulle det gå till??

Likadant när ungen är född... När jag är mammaledig hade jag tänkt köra hem till mamma och fika ibland eftersom hon bara jobbade halvtid... Men det går ju inte...

Hur fan ska jag kunna gifta mig utan mamma? Jag kommer ju bara böla, och det kommer inte vara glädjetårar. Det kommer vara sorg eftersom mamma inte kan vara med...

Jag kan inte förstå hur jag ska kunna glädjas åt den dagen.

Visst, det är inget som kommer att hända nu i dagarna, men en dag kommer det väl...

Jag kan inte förstå hur jag ska kunna njuta av de tillfällena...

Det går ju inte...

Idag är det 6 månader sen mamma dog... 6 månader!!!

Idag för 6 månader sen satt jag vid 06,35 på morgonen och hörde hennes sista andetag...

Men det känns som igår...

Fast ändå inte... Jag kan fortfarande inte riktigt fatta att hon är borta för alltid.

Det var ju inte såhär det skulle bli...

Shiny har blivit tokig!!!   

Vi red en runda med Tess och Exxet häromdagen, och när Tess satte fart på Exxet passade jag på att trava lite lugnt bakom... Trodde jag!! Men när Shiny såg att han galopperade började hon också!! Sakta men ändå...

Hon hade nog glömt att man kan göra det också, hehe!   

Det var en riktigt bra runda, fin trav (inte den där halv-tölt-traven, utan riktigt fin trav) och sen dessutom lite galopp... Den blev bara halv dock!    Hon har ju inte fått alla muskler på plats, långt ifrån, så hon orkade inte riktigt med baken utan det blev galopp fram och trav bak, även kallat "Shiny-galopp", hehe!   

Efter att hon nyupptäckt galoppen vill hon inte göra annat...

Igår tog jag en runda, en ganska kort eftersom vi "råkat" hamna på 2-timmarsrundor och lite sådär de senaste dagarna... Först travade vi 50 meter. Gick bra. Fin trav igen.

Andra gången tänkte jag mig 100 meter, man vill ju inte gå för fort fram eftersom hon är 29 år och hade en liten muskelknuta för ett par veckor sedan...

Men vad gör Shiny då??

Min gamla toktant börjar galoppera!!   Först såndär Shiny-galopp, men sen blev det allt ett par riktiga steg också!

4st räknade jag till!!   

Hon är så duktig, min gamla toktant   

Och världens bästa terapeut   

Det sägs att tiden läker alla sår... Frågan är ju hur lång tid det ska ta, innan den är klar med sitt läkande...?

Det är snart ett halvår sedan mamma dog, och sorgen är precis lika stor nu...

Jag kommer inte längre på mig själv med att tänka "oh, jag måste ringa mamma och säga det eller det", så nu har jag insett att det inte går...

Därför är det ännu jobbigare nu, för alla de där gångerna jag annars skulle ringt mamma får jag istället säga, "ja, sånt brukade jag ju fråga mamma om..." Och nu finns det ingen att fråga...

Fortfarande gråter jag i bilen, i soffan och i sängen...

Det börjar med en såndär fin stilla gråt, där det bara rinner litegrann sådär... Oftast när vi har gått och lagt oss, och enda anledningen till att det är sådär fint och stilla är att jag inte vill väcka Andy med ulkningar...

Om han däremot vaknar, vilket han oftast gör. Han känner väl på sig att det är något. Om han då vaknar och frågar vad det är, vet jag inte vad jag ska säga... Han frågar alltid, och jag svarar helst inte. Inte förrän jag tröttnar på frågan...

Det känns så patetiskt...

Till sist finns ju bara ett svar "Jag vill ha min mamma!!!!"

Det är det enda jag lyckas krysta fram efter 10 minuters frågan...

Ett patetiskt gnyende och sen en riktig urladdning. En rejäl fulgråt!! En såndär där man skriker rakt ut, utan att säga något direkt... Bara skriker... Skriker tills halsen svullnar och ingen luft kommer igenom...

Då tar han på mig  morgonrocken så att jag inte ska frysa i min tröja som är dyngsur av snor och tårar, sen går vi ut på balkongen och andas...

In med ny luft... Öppnar strupen sakta med säkert...

In med ny luft, ut med den gamla...

Tårarna torkar, snoret torkar, tröjan blir stel...

In med ny luft... Andas... Andas... Andas...

Sen lägger det sig.

Eller ja, ibland krävs det ett bloss eller två också...

Eller ja, för det mesta kanske...

Men sen lägger det sig...

Lite...

För den gången...

Det känns inte riktigt normalt...

Att en 28-åring gråter så hon skriker. Riktigt ful spädbarnsgråt, och skriker efter mamma.

Som en liten snorunge på dagis... Fast den jävla snorungens mamma kommer ju sen, så varför gapar den egentligen??? Min mamma kommer ju inte... Hur mycket jag än skriker... Så egentligen är det kanske mer normalt av mig att skrika? Jag har ju en legitim anledning...

Nej, det känns inte normalt... Fast inte heller helt jäkla onormalt... Jag vet inte vad det känns...

Jo, jäkligt jobbigt. Det är hur det känns...

Och den där jäkla tiden kan ju ta och göra någon nytta någon gång...

Ett halvår är en ganska lång tid... Vad har egentligen hänt på ett halvår? Jag har slutat på ett jobb, börjat på ett annat, varit på ett antal intervjuer, vi har fixat vattnet, hämtat Bailey, kastrerat Bailey, flyttat Shiny, gjort 2 cellprov...

En jäkla massa har egentligen hänt, men det känns inte som om jag har varit med...

Jag kommer inte ihåg känslorna när allt hände, det känns som om jag bara tittade på...

Jag går i något slags dvala. Skrattar och ler när det förväntas, visar medlidande när det förväntas, blir arg när det förväntas, men efteråt kommer jag inte ihåg att jag känt nånting...

Skumt... det är hur det känns... 

Idag är det mors dag...

Vad ska jag göra nu då?
Mamma finns ju inte mer...

Jag hade tänkt sova hela dagen... Vill inte vara med om den...

Men minsann... Jag vaknade
"Älskling!! Älskling!! Klockan är 12!!!"

Ja, vadå då??? Vad fan ska jag uppe och göra?? Kör du till din morsa, du som har en!! Ta vara på det, för det varar inte för alltid, jag vet...

Nejdå, upp och hoppa bara...
Ska det vara så svårt att förstå?

Sen öppnar man facebook, och vad står där?? Jo, bara en massa "idag ska jag till mamma" "idag ska vi fira mamma" mamma hit och mamma dit... *suck*

Och jag vet att jag gör likadant...

På facebook skriver man ju vad man gör om dagarna. Och på fars dag kommer jag skriva att jag ska fira pappa fast att jag vet att det finns vänner som inte har någon pappa...

För det är så man gör...

Men ändå...

Avundsjuka är inte fint... Man ska inte vara avundsjuk...

Men jag kan inte hjälpa det...

Jag är avundsjuk...

Jag är jäääävligt avundsjuk på de som kan fira sina mammor på mors dag...

Jag är jävligt avundsjuk på de som har en mamma...

Jag har ingen längre...

En sån här dag rör upp mycket känslor...

T.ex läser man också på facebook om andras sambor som hittar på något roligt med sin sambo för att den ska få något annat att tänka på...

Och vad gör min sambo?? Väcker mig kl 12!!!

Sen blir jag förbannad för att han väckt mig, också är diskussionen igång...

"jag visste inte att du ville sova hela dagen"

"nej men fan vad tror du en dag som denna?"

"ja men det kunde väl inte jag veta?"

"jo!"

Fast det kunde han ju såklart inte...

Men ändå...

Sen tycker jag att han kunde varit lite gullig och hittat på nåt med mig...

Men faktum är att han ville att vi skulle åka och dansa igårkväll... Men jag ville inte... Kände inte för att roa mig... Och om han nu hade hittat på nåt, hade jag väl blivit förbannad för det...

Ja, det är inte lätt...

Efter en stunds diskussion körde vi och handlade lite och sen vidare till Lena för att hämta blommor till rabatterna...

När vi var på väg ringde hon...

Såklart frågade hon "Du... Vi ska inte köpa en blomma och sätta på mammas grav idag?"

(Lena är inte min syster, utan mammas äldsta vän och både hon och pappa har alltid kallat mamma för mamma istället för Britt-Marie)

Svaret kom direkt. "NEJ! Mors dag ska INTE firas vid en grav!!"

Nu är det visserligen så att jag inte har varit vid graven sedan urnsättningen...

Pappa och Lena kör visst dit men jag kan inte!!!

Jag vet att hon är död, men jag vill inte åka dit... Se gravstenen och veta att det är ända sättet att "hälsa på" mamma numera...

Urnsättningen var ett jobbigt måste, men nu måste man inte på samma sätt längre...

Jag vet inte hur lång tid det kommer att ta, och visst skäms jag lite...

Tro fan att man borde fixa vid sin mammas grav... Men jag kan inte!!

Särskilt inte en morsdag... Särskilt inte en dag då man skulle firat mamma... Absolut inte...

Nu jobbar jag sen i mitten av veckan.
Annars har jag varit lite ledig, och visst har jag känt för att köra dit...

En dag körde jag till och med mot kyrkogården, men i sista sekund svängde jag av...

Det gick inte...

Jag kan inte se gravstenen med hennes namn på...

Det blir så verkligt... Det är tillräckligt jobbigt ändå... Att inte prata med henne varje dag... Att inte kunna ringa henne...

Hon var lite av en terapeut åt mig...

Hon vet saker om mig som ingen annan vet... Inte ens pappa...

Allt det försvann...

Hon dömde aldrig...

Hon förstod...

Hon tyckte att jäkliga saker var jäkliga, och skulle inte alltid vara så lugn och saklig...

Hon reagerade...

Men framför allt; hon dömde inte!! Hon kunde ge sin åsikt, men sen accepterade hon läget... Och det var skönt...

När pappa eller Lena säger att de varit vid graven, säger jag bara jaså, jaja vad bra! Eller nåt i den stilen...

De vet nog inte att  jag inte varit där... Och jag vet inte varför jag inte sagt nåt...

Antagligen för att jag skäms...

Jahh...

Blommorna planterades iaf och nu är det dags att sova...

Hur jag mår?

Jag lever åtminstone...

Idag var det dags för cellprov nr 2...

Det första visade på cellförändringar, så jag fick ta ett nytt... Ett såntdär där de knipsar av grejer   

Andy följde med... Ett krav från mig.

Det första gynekologen sa var att "Ja, du kanske inte ska vara med sen, när vi börjar undersökningen"

"JO! Det ska han!!" sa jag bestämt...

Inte en chans att jag särar på benen för en främling alldeles ensam!!! När hon dessutom har lååååånga, vassa föremål att trycka in!!

Så han satt och höll min hand hela tiden, och vi kunde prata om annat, så det inte kändes så jättekonstigt...

Fan vad pinsamt alltså!!

Varför blev man inte kille???

Ligga där med benen i vädret... Fy...

Aja...

För er som ska göra detta andra cellprov med knips kan jag berätta något hemskt...

Det är INTE bättre än det första...

Bedövningen hjälper mot knips-smärtan, men inte mot svidandet i magen......

SATAN vad det suger i magen när de knipsar!!!

Det gör svinont!!!

Jag kan alltså inte lugna er... för det vore en lögn...

Dessutom blöder det i flera dagar efteråt...

Jag som har såna p-piller så jag inte har någon mens har ju inte nåt sånt hemma, så det fick bli att åka till affären och köpa bindor    ÄCKLIGT!!!

Det kunde hålla på i 2 veckor sa hon...

Under tiden får man inte rida...... Det var ju just snyggt! Shiny som precis har fått en liten muskel...

Får bli promenad i grimskaft och kasta upp Andy någon gång...

Jaja...

Förjävligt var det iaf...

Nu skulle det ta ca 3v innan svaret kom.

Om det fortfarande var lätta cellförändringar skulle man ta om samma prov om ett halvår, och om det är något farligt blir det operation...

Jag trodde i min enfald att de skulle söva mig i så fall... Men nej...

Lokalbedövning... Och gissa hur den går till då??

Spruta...

ALDRIG I LIVET ATT DE SÄTTER EN SPRUTA I MUSEN PÅ MIG!!!!!!!!

Glöm det!

Forget it!

Not gonna happen!!!!!

Ahhhhhhh!!!!

Aldrig kan man få vara glad......

På Söndag är det morsdag... Och jag har ingen mor att fira...

Jag hade verkligen behövt en runda på Shiny då... Bra terapi... Men det får jag inte heller!!!!

GAHH!!!!!!!!!!!