Jaha...

Igår ringde Andy till Jocke och bad om hjälp att flytta garderoberna från garaget så han kunde plocka iordning där.

Vi flyttade ju i Fredags, så där är en del att göra...

Gårdagen var kanon.

Jag planterade mina växter i trädgården, Andy fixade en del i garaget, jag opererade bort 7 leverfläckar jag stört mig på och haft ont av en längre tid, det löste sig med TV:n (här är ju ingen antenn,så vi fick fixa bredbandsTV)

Ja, allt verkade lösa sig så galant.

Men säg den lycka som varar...

Jocke kom, och Andy skulle flytta ut fyrhjulingen och crossen, så de fick bättre plats.

Såklart var han tvungen att testa den en runda...

När jag såg det skakade jag bara på huvudet och sa "jaja, som vanligt ingen hjälm..."

Man har ju blivit van, efter alla förmaningstal man hållt om att "ha för jäveln hjälm på dig även om du bara ska prova en liten runda!!"

Jag höll på att packa upp inne i köket, och Evelina stod i fönstret och tittade lite...

Rätt som det är säger hon "oj, han ramlade"

Jag tänkte att det har ju hänt så många gånger innan, men aldrig hänt nåt allvarligt, och väntade mig att han strax skulle komma inrusandes och flina som vanligt "Fan, såg du sicken jäääävla vurpa jag gjorde?!! höhö..."

Jag skulle svara "hände det nåt, slog du dig?"

Han skulle säga "ah, fan! höhö" och gå ut igen...

Istället såg jag bara Jocke genom fönstret som vinkade att jag skulle komma ut. När jag kom ut sa han att jag skulle ta papper.......

Så fick jag syn på Andy lutad mot en stolpe... När han reste upp huvudet såg jag att det rann blod från både huvudet och näsan...

Så raglade han bort till trappan och satte sig ner...

Efter en stund skulle han flytta till uterummet, i de mjukare möblerna...

Sagt och gjort.

Väl där klagade han på att han hade ont i armen, och trodde att axeln hoppat ur led... Han ville ha hjälp att röra lite på armen, men Jocke ville inte, hehe... Klenis   

Jag var förbannad som få, och kände att jag mer än gärna kunde ta tag i armen och plåga fanskapet lite!! Så det gjorde jag... Men ingen hände, inget "popp", ingenting... Han kunde röra armen som vanligt...

Efter en stund gick vi in, och han klagade på att det blev värre med armen...

Så jag körde runt den igen samtidigt som jag kände på axeln... Ingenting...

Av en händelse fick jag för mig att känna på nyckelbenet...

Jämnt, jämnt, jämnt, tjoff!!    Inget?!!

Nej, nyckelbenet var av, rakt av!!!

Jag slängde ut Jocke, Evelina och Andy från huset, skrek åt Andy att han skulle sätta sig i bilen, låste nästan in Jocke i garaget, räddade Jocke från garaget, slängde ur mig vad som måste varit ett oerhört otrevligt "tack ändå, hejdå!!"

och kastade in Andy i bilen...

Sen gasade jag ja jävlariden till sjukan!

5 minuter från Vanneberga till CSK tror jag det tog...

Susade förbi poliskontroll och allt vid Eko, som tur var hade de en inne redan och hade inte tid att klocka mig, men undrar vad som hänt om de sett allt blod som forsade på honom? Jag tror de hade låtit mig fortsätta i ilfart faktiskt...

Aja, in på parkeringen och sen jagade jag på idioten allt jag kunde för att komma in nån gång!!

Så fick han komma in på förundersökning, fick en mitella och sen blev det till att vänta... och vänta... och vänta... I hallen dessutom, för rummen var slut! Är det så illa ställt med regionen?!! Fattigvården var fanimig bättre förr!!! Usch...

Jaja, till sist in på ett rum, också mer väntan...

Efter 2 timmar blev det röntgen...

Den visade inte bara på brutet nyckelben, utan också en spricka i skallbenet...

Alltså jag har nog aldrig varit så förbannad!!

När de sa att han hade en spricka i skallen och skulle bli kvar över natten blev jag så ursinnig att jag slängde på mig jackan, kastade tröjan på fanskapet och sa "sov så jävla gott ditt satans as!! Nu kör jag hem!!!!"

Sen stormade jag ut...

En sköterska var helt underbar...

Hon rusade efter, tog med mig in i ett annat rum och lugnade ner mig. Hon la armarna runt mig och jag storbölade i hennes famn en god stund...

Jag grät så jag skrek i panik och inte fick luft...

Tänk så mycket en kram kan få allt att släppa...

När jag lugnat mig och hämtat andan sa hon att om något händer ska man inte skiljas på det sättet... Att det var bättre att pussa honom och säga hej lugnt...

Till en början vägrade ja lyssna... Jag såg framför mig hur han fick hjärnblödning och blev invalid... Jag vill fan inte va ihop med ett jävla vrak?!!!

Satans idiot!! Hade han bara haft hjälmjäveln på sig hade det inte hänt!!!
Jävla förbannade idiotjävel!!!

Sköterskan var fantastisk, utan henne vet jag inte vad jag hade gjort... Kört av vägen i all uppståndelse, skulle jag tro.. Johanna hette hon visst... Hon har verkligen valt rätt yrke!

En stund senare lugnade jag mig lite mer och fick förklara för honom att han skulle bli där och jag köra hem...

Att de skulle ta hand om honom och jag kunde ju ändå inget göra...

Han ville inte sova själv på sjukhuset, han ville inte ligga där och bli invalid själv... När jag sa att han blir lika mycket invalid oavsett om jag är där eller inte började han gråta... När jag sa att jag inte kunde göra något om nåt hände sa han "jo, du kan hålla mig i handen" och det blev som om det var en liten treåring som låg där...

Eftersom ingen kunde ta hand om Emil mitt i natten åkte jag iaf hem...

Imorse ringde hans mamma, sen min pappa, och efter en stund ringde Andy...

De visste inget än, men alla prover hade varit bra hela natten...

Så nu sitter jag här och kan inte ta tag i något alls... Jag känner inte för att packa upp, inte sova, ingenting...

Jag bara väntar på att de ska ringa...

Han har ju en jäkla bra timing också, den där...

Han kommer inte kunna hjälpa till att packa upp, inte städa lägenheten, han kommer vara sjukskriven minst en månad och alltså leva på sjuklön, så jag kommer få försörja oss båda... Lycka till!

Också ett nytt hus på det hela...

Dessutom gör han det samma dag som jag plockat leverfläckar och har kompresser och skit i nacken och andra olägliga ställen som behöver bytas eftersom de ramlar av när jag svettas eftersom jag är orolig hela tiden...

Kanon!!!

Jag pendlar mellan panik och lugn... Mellan hysterisk gråt, stilla gråt och allmän apati...

Det är så många tankar, på vad som kunde hänt...

Blandade känslor, ibland tacksamhet för att det inte hände, ibland en aggression utan like och hat och därmed tankar som att han kunde minsjäl blitt där på vägen och en lastbil kört över honom, den fan!!!

Usch...

Jag som aldrig tar piller i någon form, skulle faktiskt behövt en lugnande tror jag... Örk, nej... Men jo... Eller iaf prata med någon... Krishantering...

Nej, jag vet inte...

Jag vet inte...

Jag vet ingenting, för de ringer ju för i helvete aldrig!!!!! Ronden skulle va kl.9

Nu är hon över 11 och jag har inte hört ett skit!!!!

FAN!

Fan vad jag hatar honom!!!
Fan vad jag älskar honom!
Fan vad rädd jag blev, och fortfarande är!

FAN!!!

Jävla helvete...........

För någon vecka sedan var det dags att få nytt recept på p-piller.

I och med det togs det sedvanliga blodtrycket.

Som vanligt var det skyhögt, så barnmorskan skickade mig raka vägen ut i receptionen för att boka tid och kolla upp det där... Hon var orolig för en stroke   

Så idag var det dags att kolla upp det där...

Osäker på var jag skulle ta vägen, eftersom jag inte varit hos doktorn på över 10 år smög jag in i vad jag trodde var väntrummet...

Efter en stund kom sköterskan och kallade in mig.

Guess what?

Blodtrycket var för första gången på väldigt länge nere på normal nivå... Till och med lite under kravet!!!

Det verkar faktiskt som om jag fattat ett oerhört bra beslut.

Även om det alltid finns fördelar och nackdelar med allt, var detta det bästa som kunde hända.

Där ser man hur bra man kan må, om man följer det som känns rätt.

Om man slutar kämpa för något man egentligen bara kämpat för, av en enda anledning; att inte göra en närstående besviken...

Man blir så trött av att kämpa för något man egentligen inte vill... Det retar bara upp en ännu mer... Så sorry, jag har kämpat nog. Nu är det en sak som gäller.

En enda sak.

JAG!

Jag ska följa det som känns rätt för mig. Fatta de beslut jag känner är rätt.

Rätt för MIG.

Mig och min familj.

När jag kom ut från vårdcentralen hade det börjat regna...

Och för första gången på länge välkomnade jag regnet.

Jag kände att det luktade vår.

Jag riktigt kände gräsrötterna gro och de första stråna trött resa sig så smått.

Och jag med dem.

Jag tänker fortsätta växa.

Jag har, precis som rötterna legat i mörker allt förlänge och kämpat mig upp mot ljuset utan att komma upp.

Men nu kommer våren!

Nu kommer jag!

Nu satsar jag på MIG!

Mig och min familj...

Nu är det det som gäller, och det känns underbart!   

Ibland blir det bara för mycket...

Ibland undrar jag hur mycket man ska behöva klara av i livet...

Men det är klart... Om det inte fanns något mörker skulle man kanske inte uppskatta ljuset... Om man inte vet hur det känns att vara ledsen, hur vet man då om man är glad?

Men ibland blir det bara för mycket...

Vi körde till Lund imorse...

Mamma blev nersövd och undersökt.

Under tiden satt jag med datorn i väntrummet och försökte fördriva tiden...
Egentligen hade jag tänkt jobba en stund, jag kan ju ansluta till jobbets server via nätet, men jag kunde inte koncentrera mig direkt, så jag läste lite på bladets hemsida och lite sånt smått & gott.

Efter en stund orkade jag inte mer...

Jag anade ju vad de skulle säga...

Jag tyckte att jag behövde stärka mig lite...

Så jag gick ut.

Ringde till brorsan och Andy...

Sen gjorde jag en sak till...

Jag hade snott en cigg från Andy kvällen innan, för jag tänkte att det kunde lugna nerverna... Också stal jag med mig braständaren, den man använder för att tända ljus i djupa ljusstakar...

Minsjäl! Jag tände den!! Riktigt gott var det också ska jag säga!!

Jag förstår vad man menar med att det lugnar nerverna, eller var det bara inbillning?

Skit samma, det hjälpte, hehe!

Aja, sen gick jag upp igen... Utan samvetskval. Jag behövde den! Så det så!   

När mamma kom tillbaka sov hon gott, men vaknade efter en stund...

Hon var lite ledsen eftersom hon hade ont...

Stackars lilla mamma...

Sen kom fikan. Det får man tydligen när man varit nedsövd.

Sköterskorna var så söta, jag fick också en kopp kaffe...

Också mamma som alltid är så snäll, bjöd på den ena halvan av bullen...

Det är det som är grejen med mamma. Hon tänker alltid på andra först...

Imorgon fyller pappa 65, och det största bekymret hon har just nu är att han ville så gärna ha stort kalas, och det orkar inte hon...

Jag sa till henne att jag tror pappa skiter i det där kalaset faktiskt... Men ändå...

Så gick det en stund, mamma fick klä på sig och sen bytte vi plats.

Hon tyckte det var bättre att sitta på stolen med stöd för ryggen än i den mjuka sängen.

Så jag satte mig i sängen och drog filten över benen.

När doktorn kom tittade hon lite förvirrat på mig i sängen, sen på mamma... Som om hon inte visste riktigt vad hon skulle tro...

Sen började det...

En tumör som har ätit upp hela livmodersetappen, vandrat vidare ner i underlivet innanför slemhinnorna, och gått ut längs med ena urinledaren...

Livmodercancer alltså, eller livmordershalscancer...

Inte så lite heller...

Jag ville inget hellre än att bara springa ut.

Jag försökte förtvivlat komma på en anledning... Lägga på parkeringspengar, vad som helst!! Jag kunde ju inte bryta ihop där... Inte när mamma såg... Måste vara stark för henne... Måste visa att "det är inga problem, det här, det löser sig"...

Men jag kom inte på ett enda vettingt svepskäl att gå ut.

Så jag satt kvar... Bet ihop...

I bilen på väg hem sa vi ingenting...

Idag var det dags att åka till Lund med mamma.

Hon vågade inte ens fråga om jag ville följa med... Dumma lilla mamma!! Det är väl klart att jag följer med?!!

Jag blev faktiskt nästan lite förbannad på henne!

Det borde hon faktiskt begripa! Hon ställer alltid upp för mig, så det är ju klart att jag ställer upp för henne!!

Jaja, häromdan sa hon iaf att hon skulle dit idag, så jag frågade om jag skulle följa med...

- O ja! Vill du det?

Klart jag vill!!!

På jobbet gick jag in till chefen och förklarade läget igår.

Att mamma har cancer och jag skulle vilja följa med henne.

Min chef är nog bäst i världen! Jag sa att jag såklart jobbar in tiden på flexet, så det skulle inte drabba jobbet, där är så mycket att göra och jag vill ju inte lasta över det på kollegorna.

Han sa bara

- Ja, det är klart att du ska åka med henne! Jobba in tiden om du vill, men annars fixar vi det!

Så åkte vi dit.
De tog lite prover på henne och berättade vad som skulle hända.

På måndag ska vi dit igen.

Då ska hon sövas och de ska göra en ordentlig genomgång.

Ja, vi får väl se hur det blir...

Doktorn där nere lät lika positiv som den i stan, så man kan ju alltid hoppas...

Idag kom André hit på tacos.

En lugn hemmakväll med lite snask framför Let's dance tänkte jag, men ack nej!

Efter att vi ätit och slappat en stund sa han att han kände för att köra en runda.

Andy var på direkt, han har ju lyse på sitt åk också nu...

Jag var lite mesigare... Jag känner inte att jag bekantat mig med min lille badboy tillräckligt för att våga mig ut i mörker än, även om det är lyse på den också...

Däremot tackar jag inte nej till en åktur på den store   

Så killarna gick ut i garaget och fixade med lite smått & gott under tiden jag jobbade en stund. Sen blev det ombyte och till sist kom vi iväg!

När vi kom hem till André meddelade han att han satt på fåtöljen till mig där bak, TOPPEN! Och dessutom fotstöden, så jag sa lite kaxigt att "bra, då kan du köra hur fan du vill, för då sitter jag fast"   

Det skulle jag INTE sagt!!!

Tänk att jag alltid säger så dumma saker när den där monsterapparaten är i närheten... Som i Vånga för ett par helger sen...

Jag kom i en backe, mycket nöjd över att ha klarat mig helskinnad ner... Så säger pojkarna att jag fick ta den igen och jag förstod att det var film på G.

"Jaja, jag har ju 4 hjul, så det kan ju inte hända så mycket"  Mhmmmmmm, Caroline, så det kan det inte, va?!! Full fräs upp OCH NER om backen!! Jag flög över styret och hade den inte varit så stor hade jag minsjäl kraschat ordentligt!!

Nu klarade jag mig undan med en lårkaka och ett ömt knä, som jag slog i på diverse ställen på makapären!

Jodå... Åkturen började lugnt nog och jag tyckte det var hur trevligt som helst med en lugn och härlig kvällstur!

Så kom vi till en åker och det skumpade lite, men vad gjorde väl det? Jag hade ju både handtag, fotpinnar och ryggstöd så det var fortfarande hur härligt som helst!

SEN kom vi till en äng eller nåt i den stilen... Där var en liten backe, och där fick jag äta upp mina ord... "kör hur fan du vill..."   idiot, Caroline!! Så kan man inte säga till alla! Hahaha... Så det bar ner om backen i världens fart, och lite läskigt var det allt...   

Men det skulle visa sig att det var bara början!!

En liten stund senare kom vi fram till ett vattendrag... Nehe, det skulle vi INTE köra i... men likväl på den liiiiiiiiilla smaaaaaala stigen som gick uppför en backe och stupade ner till vattnet... Med en bred fyrhjuling... Vi snackar alltså inte en liten, söt apparat som min, utan ett monster på 850cc!!! Storleken är därefter också.......

Men det gick ju bra!   

Efter det kom vi till ett stenrös... Inte för att det stoppade den galningen heller... Eller nej förresten, först kom träden som ramlat omkull! Men det var bara till att knäcka av ena grenen och sen hålla i den andra samtidigt som man körde över stockarna, så funkade det också... tydligen...

Andy med crossen hade lite problem dock... 2 hjul mindre och dessutom hala stockar att ta sig över... Kan inte varit det lättaste...

SEN kom stenröset... Efter ett par sladdar och lite krixande vid trånga passager mellan en del träd som stod lite nära varandra...

Alltså... Stenarna ligger löst på varandra i de där... Men minsann, vi skulle över!!

Herregud, säger jag bara!! Den människan är inte riktigt klok!! Stenarna rörde alltså på sig, och jag var helt säker på att de skulle flytta sig helt, och vi skulle landa under både stenar och fyrhjuling!!! Ett tag hade jag planer på att hoppa av och låta honom köra över själv... Men sen tänkte jag att som enda tjej i sällskapet kan man inte vara för feg, då får karlarna vatten på kvarn, hehe...

Aja, det gick ju bra, det också   

När vi sen kom till nästa ställe med sten var jag tydligen helt trygg, tänkte jag, så jag tyckte inte det var något med det, men Andy menar att fyrhjulingen hoppade lite från sida till sida ett par gånger där...   

Sen var det ganska lugnt ett tag... Tills vi kom till banan!!!!
En crossbana av något slag och den var INTE gjord för feta fyrhjulingar, så mycket kan jag ju säga!!!

Men jodå, där skulle vi också genom...

Den såg ut såhär...

Först ett spår, ett djupt spår så fyrhjulingen tippade på sidan och redan då tyckte jag det var läskigt... Sen en liten backe, också en större backe där jag LYFTE från sätet!!! Sen ett stup rakt ner i en håla där det också bara fanns ett spår, lika smalt som det första... Sen upp lika brant igen, och mitt där i en stor tall, eller gran eller var det nu var för nåt... Sen en sväng med ett smalt spår och sen var man framme. Då kunde man välja att köra på den plana åkern, eller över en halvbrant backe, eller en sketabrant backe...

Vilken väljer vår galne förare???

Såklart den skitbranta, vad annat kan man vänta sig?!!

Första vändan tyckte jag det var skitläskigt... Så när vi var klara med den pustade jag ut och tänkte "jaha, det var det det, det gick ju bra, jag överlevde iaf"    Men då... DÅ DRAR HAN PÅ!!! Ännu värre, ett varv till, ännu värre, ett till och ett till, hela tiden fortare, hela tiden ännu mer lyft från fåtöljen...

Alltså, Gud in i helvete vad hjärtat slog!!!

Men ojojoj vilken kick!!!

Det var bannemig både det roligaste och det läskigaste jag varit med om, tror jag!

Till sist sa jag att han kunde köra ett par varv till, utan mig om han ville dra på lite... Men svaret blev helt enkelt "Ähh, jag drar på lika bra med dig där bak, höhö"

Jaha... Så enkelt var det... Så det var bara att åka vidare...

Efter ett par varv tyckte jag dock att jag varit tillräckligt modig för en fredagkväll och sa att han minsann fick släppa av mig om han ville köra där mer, haha!

Nej nej, inte ett ljud till svar, förrän jag hörde motorn vråla igen!

Så blev det en runda till...

När den var över försökte jag istället med "men jag är så trött i armarna, jag orkar inte hålla mig kvar längre"    

"Det har jag vat länge, slappna av istället då" sa han...

Ha!! Slappna av på den där?!! Då flyger man ju all världens väg!!! Fast egentligen var det nog rätt... Om jag slappnat av hade jag suttit djupare i stolen... Ungefär som ridning... Slappna av så sitter du fast i sadeln... Får tänka på det nästa gång...

Ay.... Aja, till sist blev det iaf så...

Jag hoppade av, och pojkarna fick busa lite själva.

De tyckte säkert det var jätteskoj!
Andy verkade älska det! Han är supernöjd med sin hoj! Härligt att se   

Jahh, har jag inte träningsvärk imorrn har jag det aldrig... Som jag har hållt i mig!! Hahaha!!

Varför är det alltid så, att det som är läskigt också är det som är så jäkla skoj???

En dag ska jag berätta om vurpan på min egen fyrhjuling, men det orkar jag inte med just nu...

Nu ska jag krypa till kojs, och imorrn ska vi köra lite till... Fast då åker min med, så får vi se om det blir fler vurpor eller motorstopp   

Idag var ingen bra dag...

Jag har haft ont i en tand länge nu, och idag gick det inte längre!
Jag ringde till tandläkaren imorse och fick en akuttid...
Så ringde jag till mamma, jag tänkte att jag kör ju ändå förbi deras på vägen hem, så då kunde jag kika inom en runda.

När jag sa att jag skulle till tandläkaren sa hon snabbt mycket hoppfullt "Oh, ska du va hemma sen i eftermiddag då?!"

Lite märkligt med denna strålande gläjde tänkte jag undrandes, vi ses ju ett par gånger i veckan och pratar minst en gång varje dag...??

- Ehh... ja...? Det ska jag...? Vadådå...?

- Nä, jag tänkte om du kunde följa med mig till sjukhuset då, jag skulle få svar på proverna idag...

Aha...

Hon har haft ont i magen ganska länge nu, så äntligen häromdan blev hon färdig till att åka till doktorn och kolla. När de undersökte henne hade det börjat blöda... Hon är ju ändå över 60, så det där med blödningar tillhör ju inte direkt vardagen längre... Så de förstod att något var fel och skickade in henne till kvinnokliniken på CSK för mer provtagning och idag var det alltså dags för besked om vad som spökade.

- Ja, klart jag följer med. Jag kommer så fort jag är klar hos tandläkaren! Ska bli skönt att få reda på vad det är så man kan fixa det ju!

- Mmmmm.....

Besöket hos tandläkaren gav absolut ingenting... De kollade lite, såg att det inte var något fel, och kom fram till att det måste vara som jag gnisslar tänder på nätterna och alltså puttar fram den ena tanden. Lösningen består alltså i en bettskena för typ 5000 spänn, eller var det 7000 till och med? Nej tack. Jag klarar mig i så fall!! *suck* Till och med pengarna för den jäkla undersökningen var slängda i sjön!

Gnällig som få och oerhört självömkande körde jag hem till lilla mamma.

Lite undrande var jag ändå, hon brukar ju gå till doktorn själv...

Jaja, hon har ju följt med mig till doktorer och annat under alla år, så det är bara roligt att få ge tillbaka lite!

Så närmade klockan sig och vi körde in.

Väl inne hos läkaren säger doktorn

- Ja, det var ju som vi misstänkte. Det är cancer, Britt-Marie.

SAY WHAT?!!!!! Cancer... Det är ju sånt som drabbar andra. Inte oss och FAN INTE MIN MAMMA!!! OK, morfar hade det... Men inte mamma... Det blir så läskigt när det är så nära... Han kryper närmare, spanar efter en glipa att ta sig in i... Vakar... Väntar...

Cancer... Min mamma? Hur länge får jag ha henne? Ska inte min mamma finnas alltid? Jag menar, jag har aldrig ens övervägt möjligheten att leva utan henne... Även om vi inte bor ihop längre vet jag att hon är bara ett samtal bort, eller en mil bort... Hon finns ju alltid där... Om det är nåt man kan lita på, så är det att mamma alltid finns där... Min mamma ska alltid leva. Lika länge som jag. Annars går det ju inte. Hon har ju alltid varit där, och måste alltid vara det... Mamma............

Jag tror inte jag sa så mycket... Jag stirrade nog mest ut genom fönstret... Lyssnade... Försökte förstå... Väntade på att få höra hur länge till jag skulle få behålla min mamma...

Så hörde jag plötsligt

- De flesta patienterna med denna sortens cancer svarar bra på behandling.

Då fick jag upp hoppet, och ville veta mer... Men snart förbyttes hoppet till ilska och förtvivlan...

- Vad betyder det? Att de blir helt bra?

- Ja.

- Vad är oddsen då? Statistik?

- Ja, det har jag ju inte såhär på rak arm...

- Ta fram det då, jag vill se papper!! Svart på vitt!

- Nej, men det har jag inte...

- Då ska du inte heller sitta här och säga att min mamma ska bli bra!!

Usch, så arg jag blev... Hon kan säga vad fanken hon vill, men sålänge hon inte kan visa vetenskaplig statistik kan hon heller inte styrka att det hon säger är sant. Tjafs som inte är bevisat bryr jag mig inte om!!
Jag är en realist. Är det ett helsike att klara något och det bara är 5% chans så kan man ge sig fasen på att det ska gå, då kämpar man mer!

Sen förstår jag också att hjärnan kan klara mer än vi vet om. Om man tror att man ska bli bra, så blir man också det, lite lättare... Men ändå...

Jag tycker det var fult gjort...

Lite senare, efter jag lämnat mamma hemma hos henne och kört hem till mitt, kom jag att tänka på en sak.......
Mamma blev inte särskilt förvånad över beskedet... Det verkade faktiskt som om hon och doktorn pratat om detta redan när de tog alla prover, att det kunde vara just cancer...

Jag kommer ihåg när hon hade tagit proverna, då ringde hon mig och jag frågade

- Vad var det då?

- Nä men det går att bota.

- Jamen vad var det då?

. Ja, det vet jag inte så noga, men det går att bota.

Så hon har säkert fått samma besked då, men att de inte var säkra. Hon visste vad hon skulle få höra, och därför ville hon ha med mig..........

Uschanemej...

Också vill hon inte att jag ska berätta det för någon heller...
Men skriva måste jag... Så jag sparar detta som ett dolt inlägg sålänge, så får vi se sen, om det publiceras eller ej...

Jo, Andy fick veta när han kom hem...

Det var då det brast...

Sålänge jag var med mamma kunde jag hålla fasaden... För det måste man ju.

Om jag är med som hennes stöd, hennes klippa kan ju inte jag bryta ihop.

Måste man så måste man.

Jag kunde inte heller falla isär när jag kom hem... Det orkade jag inte göra själv... Det var först när Andy kom hem och jag landade i hans trygga famn som jag kunde känna. Som jag vågade känna...

Så började det med en stilla gråt.

En ensam tår på sin stilla färd över kinden.

Ner på halsen.

Vidare ner på tröjan där den torkade bort.

Senare en mer hysterisk gråt där jag borrade in ansiktet i hans armhåla och bara ville försvinna.

Han rörde inte en fena.

Bara höll mig stilla i sin trygga famn...

Tills det var över...

Jag somade på soffan, utmattad med tandvärk och en mamma med cancer...

Sorry alla grabbs... Denna tävling är för kvinntimmer!

Eller tja... Förresten, om ni vill vinna fina priser till era damer kan ju ni också vara med   

Jahh, jag fick ju testa de där krämerna jag skrev om för ett tag sen, och nu har jag fått lite priser att dela med mig av...

Såhär går det till...

Du ska svara på 3st frågor här.

Svaren mailar du till carolz_84@hotmail.com (så ingen kan tjuvkika på dem)

Sen skriver du en kommentar här i bloggen med en motivation om varför just DU ska vinna!

Svaren ska gå att hitta på www.cliniderm.se så surfa in där...

Det finns 4 vinster att skicka ut.

Vinsterna är gåvoboxar från Cliniderm med 6 testflaskor.

• en Active protection day cream
• en Barrier repair
• en Optimal strength night cream
• en Ideal balance skin tonic
• en Ultra soft cleansing milk
• en Age delay serum

OK.

Här kommer frågorna.

1. Vem är utvecklingsansvarig för Cliniderm?
2. Varför utvecklades Cliniderm?
3. Vad gör att hudens talgproduktion ökar?

Sådär!

Forska på, och lycka till   

Jag brukar vanligtvis inte uppskatta shopping...

Tycker faktiskt att det är dödens tradigt att ränna runt i en massa affärer och trängas med andra...

Men idag var det skoj!!!
Mamma ringde innan och frågade om jag ville ha mockat till Shiny idag.

Ja tack! Det skulle va skönt att slippa!   

Lilla mamma, hon är så snäll   

Sen gick det inte så lång tid innan hon ringde igen. Då hade hon sett i Ekohallens reklamblad att de hade billiga gardiner, också tänkte hon på vårt nya hus.

Jo, vi har ju blivit med hus... Hittade ett kanonfint hus i Vanneberga med allt vi behöver och lite till. Så vi slog till när vi fick det till ett kanonpris!

Bilder kommer senare, efter den 28 mars nån gång.

Vanneberga blir kanon!
Jag känner redan en hel del av de boende där eftersom Rinkaby S samarbetar med Vanneberga S-förening.

Dessutom bor en bekant till mina föräldrar där.

Han är taxichaffis för en f.d granne till mina föräldrar, så honom har vi åkt många turer med... Man kanske skulle dra ihop byn på en Tysklandsresa som de gör i Horna?     En kulturresa såklart, vad trodde du?   

Jahh, så idag har vi handlat gardiner till köket, matrummet, TVrummet och ett av rummen på ovanvåningen. Också blev det lite förvaringskorgar och annat smått & gott!

Med betoning på GOTT!!   

Nu är det dags att jobba lite till, 800 fakturor ska ut tills fredag   

Jaja, det går säkert finemang!