Ja, idag visade jag alltså brevet jag skickat till bonden, för mina kollegor.

Hahaha!!!

Alla fnissade förnöjt och tyckte att det vore mycket märkligt om han inte fastnade för det, hehe!!

Tydligen stämmer min beskrivning av mig själv också, och det känns ju skönt att veta att man inte överskattat sig själv på något vis   

Efter jobbet körde jag inom kiosken. Lotta tog nämnligen upp ämnet kulglass på lunchen!!!!! Så jag var bara tvungen!

Mötte L där, som pekade ut 2 pågar som de som pistolhotat ett par killar här i byn, och misshandlat en annan så han ligger med hjärnblödning på sjukhuset!!

Det var alltså på Valborgsnatten detta hände...

Jäkla puckon!!

De såg inte ut att vara en dag över 15 år, men det hoppas jag innerligt att de är, så de kan få hårda straff... Fy fasen...

Jag trodde åtminstone att det var utbölingar som kommit till byn för att festa, som ställt till med jäkelskap, men tydligen är de bybor!!

Vem gör så?!!!

Fy farao!

Efter en runda med Emil var det dags att köra in till Fackens Hus.

Det var avslutningsträffen med Facebook-kursen jag hållt för ABF.

Som vanligt blev det en trevlig träff, och jag fick till och med en chokladkartong med mig från två av eleverna!! Stjärna i kanten i betyget till dem   

Chokladen smakar väldigt bra i skrivande stund!

Jag har varit aktiv i politiken också, och jag får väl delvis ta tillbaka mitt uttalande om bladet igår... Så dåligt har det faktiskt inte blivit med den nya sidan... Det är fortfarande illa att man måste regga ett konto för att kunna kommentera insändare och artiklar, man går miste om många röster på så sätt. MEN en sak är ju bra! Jag kan skapa en bild som syns vid min kommentar, så jag kan visa vem jag är som tycker som jag gör. Dessutom kan folk klicka på mig och få upp alla mina kommentarer. Och de kan visst se min blogg, men det blir inte lika tydligt att man bloggat om något om de inte skriver vid insändaren/artikeln att någon bloggat om det. Inte alla som tänker på att klicka på den där länken...

Aja...

Promenaden fick ställas in eftersom L skadat foten...

Inte bra det. Fast idag behövdes det inte lika mycket.

Det blir bättre för varje dag.

Vi började med promenaderna i höstas som ett slags terapi. Jag brukar tänka när jag går att jag går framåt, från problemen och lämnar dem bakom mig, och går framåt mot nya möjligheter!

Funkar faktiskt utmärkt!! Vi pratar inte alltid så mycket när vi går, men det är skönt med sällskap!

På tal om bollar, förresten...

Den låg hos dig hela tiden. Det var din situation som var krånglig, inte min.

Du hade alla möjligheter att ändra på den, och då som först skulle jag kunna känna efter. Det har du vetat hela tiden... Jag kunde aldrig påverka din situation eller göra ett val åt dig.

Det är upp till var och en att äga sitt liv.

Det är upp till var och en att ta ansvar för sin egen lycka.

Du kan aldrig skylla på någon annan för att du valt fel!

Dags att sova snart, så fort jag blivit klar med maten som ska tas med till jobbet, och hängt upp tvätten...

Ska bli gott att krypa ner i min sköna säng och veta att man vaknar imorgon till ännu en ny dag med nya möjligheter!!

Natti!

Ja, det kan man med gott samvete kalla Kristianstadsbladet!

Att de är en borgarblaska har väl inte undgått någon, men nu lägger jag gladeligen till "nedrans" också!!!

Ett sätt att föra fram sin politik, och faktiskt få säga emot journalister har tidigare varit att man kunde blogga om en artikel, länka till densamma och vips - så ploppade det upp på nätupplagan att någon bloggat om den...

I dagarna har de dock gjort om sin nätupplaga, så detta verkar inte fungera längre...

För säkerhets skull testar jag här med en insändare jag kommenterat.

http://www.kristianstadsbladet.se/asikter/insandare/article862940/Osmakligt-av-S.html

Nuförtiden måste man dessutom skapa ett användarkonto för att kunna kommentera insändare m.m

Skit... Hur många struntar då inte i det???

Precis så blir man av med några "besvärliga" personer...

Nedrans borgarblaska!!!   

Hehe... Hittar ingen smiley som hytter med näven, men budskapet med denna är väl ungefär detsamma, känner jag...   

Jag är inte riktigt klok!!

Igår förde någon på tal under en fikapaus att "Bonde söker fru" skulle börja igen...

Jag passade på att nämna att jag alltid sagt att jag skulle bli bonnmora eftersom jag älskar livet på landet med allt vad det innebär.

Givetvis tyckte alla då att jag skulle spana in en bonde och skicka en ansökan...

Nja... Aningen skeptisk var jag allt, ingen från de tidigare säsongerna har fallit mig riktigt i smaken, men så är jag ju också av det kräsna slaget!

Hur som haver... Jag sa att om alla som tittade på det kom fram till att en och samma bonde skulle passa mig, och jag kom fram till samma karl skulle jag författa ett brev.

Döm om min förvåning när jag samlade in åsikterna och alla, inklusive jag själv, fattat tycke för samma påg!!!

Så  jag fick stå till mitt ord.

Jag har alltså författat ett kärleksbrev!!! Hahaha...

Jag försökte dra mig ur genom att skylla på att han är för ung, och dessutom väldigt lång!! Jag har mina 163cm att komma med...

Aja, inget av argumenten höll. Mina arbetskamrater har betydligt större översikt med småsaker, hahaha!

Sak samma, han får väl överbevisa mig gällande åldern då!!

Annars tycker jag att 5 år äldre än mig är lite lagom, men han är 1 år YNGRE!!!

Ohhh.....

Aja, han kan ju va en bra karl för det, tänkte jag. Det är ju en kär påg, vad tusan...

Alla tyckte att hans beskrivning på drömtjejen passade in på mig. Glad, kul och har nära till skratt! Jo tack...

Sen tyckte jag lite att "fy vad pinsamt om man inte kommer med då, när man gjort sig till och knusslat ihop ett brev och allt!"

Men vad tusan... Skit i det.

Jaja, jag bjuder på den i så fall!!

Vi får väl se, haha!!

Detta kanske blir den utmaning jag sa för några dagar sedan att jag väntar på??

Ja, lite ovant är det allt...

Klockan närmar sig 23, och av allt att döma ser det ut som om jag skulle kunna somna vilken minut som helst.

Bilen står i garaget och lägenheten ekar tom utan telefonsignaler eller min traggiga röst i den ena änden och den där som blivit så allför välbekant och invand i den andra...

Jag har ju under flera veckors tid somnat med dig i örat...

Men inte längre...

Jaja, skyll sig själv lilla fröken. Hon har själv sagt det!!
Jisses, så lätt det är att vara kaxig, hehe!!

Igår blev det väldigt tyst när man kom hem efter att ha haft öronen fulla av ljud från bilar och ett sällskap på 10 pers!!

Så jag ringde till S... Vi traggade bort ett par timmar, och sen blev det tyst igen...

Döm om min förvåning när telefonen ringde väldigt sent... Det brukar bara vara en person som ringer så dags...

Denna gången var det J.

Givetvis började det med en uppiggande pik om att "jaså, det går att få tag i dig nuförtiden?!! Annars har här alltid varit upptaget eller inget svar hela kvällarna"

Haha!!! Ja, du... Det är allt slut med det nu. Tack för uppiggningen!!    

Just vad jag behövde...

Så fick jag somna med någon i örat den natten också!!!
Fast riktigt detsamma blir det ju inte... förstås...

Men strunt i det.

Det tar väl ett tag att vänja sig, helt enkelt.

Man är ju vanemänniska, som jag sa för ett par dagar sen...

Ikväll har L suttit här och traggat lite skit. Alltid trevligt efter en hektisk dag att ta en promenad, kolla lite på bönder, handla och snacka lite.

Jisses vad man hinner med mycket under en enda dag egentligen...

Nehe...

Dags att sova...

I vettig tid för en gångs skull, ser det ut som.

Vad tycker jag om det egentligen??

Näe, jag skiter i att tänka efter, det blir lättast så...

Natti!

Dagen började hur bra som helst.

Vaknade i vettig tid och kände efter en aning.

Minsann om jag inte mådde utmärkt, och inviten från igår till att haka på till "Lille Mats" i Hässleholm lät lockande nog för att stiga upp ur sängen.

Sagt och gjort.

Jag tyckte att jag var ute i mycket god tid och nöjde mig således med att slänga iväg ett sms, varpå ett samtal mycket snart följde, och sedan bröt kaoset lös!!

Helst skulle jag vara på plats ca 30 minuters körsträcka härifrån inom 20 minuter   

Hoppsan....

Aja, det tjänar ingenting till att stressa, så va fan...

Jag tog det lugnt, och hann i godan tid i alla fall, enligt mitt tycke, hehe!

Jojamensan.

Så mötte vi upp i Önnestad och körde mot Hässlehåla.

Upp till Maxi för att ta ut pengar, och helt i enlighet med lagen om alltings jäkelskap ville automaten ICKE ta mitt kort, så det blev ingen kosing där inte...

Nehe... Gamla skrälle till automat, va tusan!! Kortet är minsjäl så gott som nytt!!  

Aja, tydligen hade gubben som stod innan i kön samma problem... Men ändå.

Smått förgrymmad blir man ju när man inte heller har särskilt gott om tid till att köra till en annan automat.

Så Malin blev räddaren i nöden och fick lägga ut sålänge.

Tack för det!   

Så körde jag efter räserbilen (tro mig, det sägs med största ironi... ingen räser i närheten av den... inte med den föraren iaf,hahaha) till rondellen där det var tänkt att svänga in.

Men ICKE!! Ännu en käpp i hjulet.

Där var fullt, så det blev till att snurra ett varv, köra tillbaka och komma tillbaka halvvägs, sen upp mot scoutstugan.

Jaja, det gick ju det också, och lycklig blev jag när jag såg den slingrande grusvägen vi skulle köra på   

Men... som sagt... Ingen fart där inte...

Fasen!! Karlar och deras bilar! "ohh, akta lacken" "akta fälgarna" blablabla
*suck*

Inte hittade jag heller, inte tusan visste jag om man skulle bli tvungen att vika av på en annan väg eller så, så jag kunde ju inte gärna köra först...   

Aja, kanske lika bra det, hehe...

Väl framme sprang jag på kändisar direkt!!
Lennart från Volvo parkerade intill, och jag var inte sen att knalla fram och utdela en kram!

Lite senare under dagen hittade jag Marie också, som ju även hon jobbat på Volvo samtidigt som jag ett tag!
Alltid trevlans att byta ett par ord!

Sen spenderades några timmar i gassande sol blandat med några hotfulla moln, som dock höll sig i skinnet, eller säger man kanske ångan??

Massäck hade de erfarna rallykikarna förberett så efter ett tag blev det dags för fika.

Så mötte vi upp ett gäng till och dagen blev ännu trevligare!!

Efter ett par timmar tröttnade vi dock på den något slöa kurvan vi placerat oss i och vandrade vidare.

Vi hade visserligen missat lite action, men man kunde ju alltid kika på bilarna som stod i gropen.

Inga större saker, en som voltat och en som kvaddat bakdelen...

Aja...

Den sista stunden spenderades i väl efterlängtade stolar utanför sillaludan.

Sen gav vi upp och svängde inom Maxi på hemvägen.

Efter det blev det husesyn hos Andy och Malin och givetvis en massa bus med min nye "beundrare"    Jäkla charmtroll!

Lagom tills man var färdigbusad var grillningen klar, också var det dags för mat!!

Efter maten och en del singstar var det dock dags att åka hem.

Dagen blev ganska lång och det är väl snart dags att knyta sig...

Allt som allt, en riktigt härlig dag.

God mat, gott sällskap och gott humör!

Helgen spenderades på Jägersro i Malmö...

Det var kongress för Sossarnas partidistrikt.

Kongressen var givande och många bra beslut fattades.

Det är en mäktig känsla när närmare 400 pers samlas i kampsång!!

Maten och stämningen var god. Allt var tiptop!

Ända tills på Söndagen...

Det var kval i galoppen.

Jag filmade, för lite häftigt var det allt att se det IRL.

Plötsligt hörde man speakern "Oj, där gick ett ekipage omkull"

Först fattade jag inte riktigt vad som hänt, men när jag tittade bakåt såg jag hästen som kämpade för att ta sig upp.

Båda frambenen vek sig på fel håll och var rakt av...

Min första tanke var NEEEEJ!! JAG VILL INTE VARA MED OM DET HÄR!! Vad händer?? Varför reser han sig inte?? Vad händer?? Vad är det frågan om??

Sen ser man ryttaren resa sig som ingenting efter att ha slagit näven i marken och skrikit FAAAAAAAAAAAAAAAN!!!
Efter det reagerade ägarna och kom rusandes.

Panik... Fullkomlig panik var vad jag kände.

Jag ville bara bort därifrån. Jag visste ju vad som väntade.

Hästen skulle dö. Det kostar för mycket pengar att försöka fixa den till att duga som promenadhäst. Det är inte dessa kapitalister beredda att göra. Nej, nej... Ha ihjäl hästafan så man får ut på försäkringen också köper vi en ny... Gud vet hur länge den håller...

Sen kom veterinärbilen...

Någon ojade sig om "ojoj, hur gick det med flickan?"

Skit i tösafan, sa jag. Hon klarar sig... Det är ju bland det första man får lära sig... Hur man rullar av för att inte skada sig.

Sen kom hästtransporten och tankarna började virra.

Jag visste ju att hästen skulle dö, men kunde inte förmå mig att gå därifrån.

Jag var i chock...

Det var så fruktansvärt att känna paniken komma, se hur benen vek sig på fel håll gång på gång, höra ägarna vråla NEJ, NEJ, NEEEJ, när de sprang mot sitt blivande kadaver... Och bara veta att det inte är hästen de skriker för... Utan pengarna de går miste om...

Det sista man såg var ett gäng som slängde sig över hästen och lägga en jacka över huvudet så den skulle ligga ner, och inte försöka resa sig igen...

Vad nu det skulle spela för roll.

Den hade så ont den kunde i alla fall, och paniken den hade går inte att beskriva...

Så sa jag iskallt till de som tisslade och tasslade om att "kan just undras vad som händer med den nu" att "det är bara bultpistolen fram"
Jahh... Men hoppet är det sista som sviker.

Så när veterinären gick och hämtade en spruta i bilen, hoppades man åtminstone att ägarna kanske hade lite hjärta... Men icke.

Sen kom en man och sa bara att de hade gett en injektion...

"Vadå för injektion?" undrade jag och hoppades på ett svar som innebar "sövning, sen transport till djursjukhuset" men svaret blev helt kort "de använder inte bultpistol längre"

Det var det det...

Jag kunde inte stå kvar längre.

När chocken släppte var jag så upprörd att jag inte visste var jag skulle ta vägen.

Enda alternativet var att springa ner på toa så fort benen bar, eftersom det är otänkbart att tjuta bland folk... Man kan ju inte visa att man är människa...

Sen körde jag hem så fort som möjligt.

Först var jag tvungen att gå ut igen...

Såg hur skynket drogs undan, banan var tom, traktorn körde iväg med ett vitt skynke över sitt flak...

Fy fan...

Tänkte att jag måste snacka lite med någon för att inte bryta ihop, så jag gick mot några från vår delegation.

När jag kom närmare såg jag att Rose-Marie hade tårar i ögonen, så då började jag också... Jag klarar inte det...

Så jag gick därifrån och satte handen i ansiktet på de som ville prata.

Jag orkar inte!!!

När jag så kom hem ringde jag till mamma.

Jag orkade inte köra till stallet den dagen... Jag orkade inte se fler hästar... Jag orkade inte mer...

Snälla mamma fixade stallet och för det ska du ha hjärtligt tack!

En person till ska ha tack.

Söta du som muntrade upp mig igår...

Ska någon klara det, så är det du...

Tack för att du finns...

För att du fanns där för mig igår...

Du är guld värd och jag hoppas att vi är vänner för alltid... På ett eller annat sätt...

Ja, fy farao...

Anledningen till att kongressen hölls där var väl visserligen behjärtansvärd. De hade kollektivavtal.

Men hur kan man egentligen ha en sossekongress på ett sånt ställe?
Ska man inte alls se till någon sorts moral som finns på stället?
Var fasen finns moralen i en så grym sport?!!

Näe, fy farao. Det säger jag bara!

Om det förläggs till sådana ställen en gång till ställer då INTE jag upp fler gånger!!

Jag klarar inte det en gång till......

Eller jo... Kanske om DU finns där då också...

Natti

Ja, det är minsjäl min lilla mamma! En riktig tokstolla ibland...

Inte för att jag är rätt person att anmärka på det, jag är inte ett dugg bättre.

Men i alla fall...

Ibland undrar man om allt står riktigt rätt till...   

Som ikväll...

Jag ska köpa spån till hästen imorrn efter jobbet, och eftersom jag bara har en sedan, och mamma en kombi skulle jag köra och byta bil med henne efter mötet ikväll...

Dock blev jag ivrig att träffa en särskild person när mötet överraskande nog var klart väldigt tidigt!

Så i all hast glömde jag helt enkelt rundan till Horna...

Lilla mamma ringde vid 22 och undrade vart jag tog vägen...

Oooops!!

Det var som bortblåst att jag skulle dit!!!

För mig var det inte hela världen, jag kan ju ta en spånbal i min bil, så får jag köra dit och ta fler en annan dag...

Men för mamma rasade världen tydligen samman...

Hon började gorma och gasta som en galning och till sist slängde hon luren i örat på mig?!!

VA FAN?!!

Det där är INTE ok!!

Barnungefasoner!!!

Vuxna människor ska kunna förklara vart skon klämmer och reda ut saker och ting! Man kan inte fly från problemen sådär!

Nehej tack!    

Så jag ringde upp och upplyste henne om att det där inte gick an...

Så fortsatte hon att hacka, och jag hörde hur rösten höll på att spricka upp i gråt...?

Alltså.....?   

Så jag frågade vad problemet var, men det var minsann ingenting sa hon.

Efter att ha trugat en stund sket jag i det dock. Vill hon inte säga vad det är så man kan reda ut det så kan det vara!

Mot slutet av samtalet lät det dock nästan som om hon fnittrade lite...?

Alltså, va?!!

Eftersom hon inte själv vill klämma fram med var skon klämmer får jag ju spekulera lite fritt... Det finns ett par alternativ.

1 -  Ledsen för att underbara  jag inte förärade dem med ett besök

2 -  Anledningen som hela snacket handlade om

3 -  Ont i munnen efter operationen

4 -  Ätit medicin för smärtan i munnen och blivit aningen labil

Det mest troliga skulle väl vara den sista anledningen...

Jag fick såklart enorma skuldkänslor...

Mig behöver man aldrig skälla på, det klarar jag så bra så alldeles på egen hand!

- Dels kände jag mig som en urusel mor åt hästen, som inte tänkte på bilen för 

  hennes skull.

- Dels kände jag mig som en dålig dotter som glömt bort lilla mamma

- Dels kände jag mig som en dålig människa p.g.a en tredje anledning som jag 

  och personen som faktiskt hedrades av ett  besök känner till...

Jahh...

Vad ska man göra?

Tjuta kändes inte riktigt relevant då jag var där jag var, så jag fick skratta åt hela saken istället...

Men minsann om inte också jag lyckades klämma fram en liten draktår i bilen sen... Det var bara en, men den rymde så mycket...

Den rymde alla mina dåliga egenskaper som blivit tydliga under kvällen, tack vare mamma, men inte minst tror jag minsann att den även hade lite plats för det härliga som snart är slut...

Jag vill inte att det ska ta slut...

Inte än...

Inte när det funkar så bra...

Men...

Man kan ju inte få allt här i livet, och jag var medveten om premisserna när jag gav mig in i det hela.

Allt ändras, allt har ett slut. Varken man vill eller ej...

Så det är väl bara att vända den andra kinden till, eller rättare vända på fläsket och somna, vilket är just vad jag hade tänkt göra.

Negativiteten har fått vad den ska nu...

Det är inte lönt att älta.

Man får göra det bästa av situationen, helt enkelt!

Sov på den, ni!

Natti!