Senaste inläggen

Av Caroline Olsson - 26 maj 2015 23:45

Idag var jag hos min tandläkare.

Jag kör till Hässleholm från Kristianstad av flera anledningar.


Från början var det för att FTV försökte blåsa mig på tiotusentals kronor för 2 tänder jag saknar.

Jag har alltså 2st mjölktänder, mina hörntänder i överkäken kvar eftersom det inte finns några "riktiga tänder" att ta fram. Alla människor har inte anlag för alla tänder, och jag är en av dem som alltså saknar två!

FTV har byggt på mina mjölkisar ungefär vartannat år eftersom de ändå varit i hyfsat skick.

Dessutom har de sagt att jag den dagen det inte längre går kommer att få betala implantat eller kronor själv... Inte billigt!   


När jag sen började på Regionen och Enheten för Tandvårdsstyrning jobbade jag med att kontera och attestera fakturor för den tandvård som man av olika anledningar inte betalar själv.

Det finns vissa sjukdomar och sjukdomstillstånd som gör att man har rätt till tandvård som Regionen betalar, och själv betalar man bara patientavgiften, som om man gick till doktorn.

Eftersom många fakturor var felaktiga var jag tvungen att lära mig regelverket och taxan som gällde.

En dag fick jag en ljus idé.

Jag frågade Stig-Erik, en av våra bedömningstandläkare om jag inte skulle passa in i kategorin S1...

Jodå! Visst gjorde jag det.

Jag skulle alltså inte alls betala för implantat eller kronor. Det skulle Regionen göra!!
Fasen vad arg jag blev på min tandläkare!!
Jag skrev ut regelverket och tog med till henne vid mitt nästa besök.

Bläddrade fram till sidan om just S1 och visade henne.

Hon försökte pladdra bort det om att det skulle vara flera tänder för att det skulle gälla, men jag hade läst på.

Tillochmed treorna räcker det att det är en tand som är borta, så får man en ny... lätt beskrivet...


Passar på att tillägga att jag inte alls är särskilt sjuk, gruppen S1 är till för patienter som lider av "medfödd missbildning", hur kul nu det låter.

Men det kan t.ex vara att man har aplasier, alltså saknar anlag för vissa tänder.

Ju längre in i käken det är, desto fler ska saknas för att man ska ha rätt till tandvården, kort redogjort.


När det besöket var över och jag hade betalat vad det nu var jag betalade för sa jag till i receptionen att jag tänkte byta tandläkare. Till en som kan regelverket.

Dagen efter frågade jag en av våra andra bedömningstandläkare på jobbet om inte han kunde fixa mina gaddar, och det kunde han!   

Sen dess har jag gått kvar hos dem.

Han är tandläkare och frun är hygienist. Jättefina människor som verkligen är omhändertagande och värnar om oss patienter.

Jag är helnöjd med mitt beslut och kör gärna de där extra milen någon gång om året.


Kalla Faktas granskning tycker jag visar på problem i både Folktandvården och den privata sektorn.

Att man ägnade mer tid åt Folktandvården beror ju på att de visade mest fusk, eller problem eller vad man nu väljer att kalla det.
Dessutom blev det en smula löjeväckande att damen i början av programmet pratade sig varm för Folktandvården och hur fantastisk den verksamhet hon själv jobbar i är... När hon sitter och brer på om att de minsann inte har något vinstdrivande intresse. De finns till för sina patienter och värnar om dem - rätt vård vid rätt tillfälle till rätt pris.
Senare i programmet skulle visa sig vara så att de som jobbar inom just Folktandvården har möjlighet till ganska bra bonusar och någon framåt slutet på frågan om man alltså kan säga att de visst har avkastningskrav på sig svarar lite tryckt att "Mjo... Det kanske man skulle kunna säga".
Så mycket för att de inte ville tjäna pengar!


Jag köper tanken på Folktandvården som en gång fanns, liksom jag tycker om sossarnas gamla ideal som sedan länge glömts bort. Vård ska inte vara vinstdrivande, men det är nog rätt kört i dagens samhälle!


Privat eller offentlig vård, pengar är pengar och behövs för att man ska kunna ro runt verksamheten.


Jag har alltid trott på Folktandvården och gått dit av ren princip!

Som sagt bytte jag till en privat klinik för några år sedan och skillnaderna är tydliga.

 
På den privata kliniken kallas man till sin undersökning, och hittar man ett litet hål så fylls det direkt.
På Folktandvården måste man boka en ny tid för att laga tanden.
Oftast är väntetiden minst 3 månader, om man, som jag, inte släpper in vem som helst i munnen utan vill ha samma tandläkare.
Efter dessa månader har det i bästa fall "bara" gått så långt att man behöver rotfylla, i värsta fall är tandskrället utom räddning och måste dras ut.


Privattandläkarna vet att de är beroende av nöjda kunder, annars får de lägga ner.
Klart en bidragande faktor till att de är mer service minded.


Sen är det klart inte särskilt överraskande att Folktandvården tvingas börja med bonusar etc. till sina anställda för att försöka locka personal. De duktiga vet att de har gott rykte och startar ofta eget när det spridit sig. Så klart att FTV måste gripa efter halmstrån för att lyckas behålla några.


En stor del av problemet med överdebiteringar skulle lösas genom en förändring av Försäkringskassans uppdrag.
Ge dem uppdraget att skicka en kopia på brevet som går till kliniken om felaktig debitering till berörd patient.
Till sist slutar klinikerna att överdebitera eftersom det tar onödig tid att administrera återbetalningar.

Ytterligare en tanke efter att ha sett Kalla Fakta är det här med egenansvar...

Någon form av egenansvar har man väl ändå när man går till tandläkaren?
Om min tandläkare säger att jag har 17 början till hål och 5 som behöver lagas måste jag ju ifrågasätta det, särskilt om jag inte hade ett enda vid förra undersökningstillfället!
När min gamla tandläkare plötsligt kom med ett sådant chockbesked blev jag såklart nyfiken och undrade hur det såg ut på röntgenbilden! När hon då inte kunde visa något särskilt blev det ju rätt tydligt att det kanske inte var riktigt rätt.


Surtanterna som kollar ICA-kvittona maniskt för att se så de säkert fick de 2,40kr i rabatt på osten kanske skulle kolla sina tandläkarkvitton lite?
Om man ser att de har debiterat t.ex 3st tandstensborttagningar vid samma besök kanske det är dags att ifrågasätta det?!
Men nej, man betalar glatt och kör vidare till ICA och kollar kvitton där.
Jag fattar inte riktigt skillnaden faktiskt.
Men det är klart... Det är ju lättare att gnälla på att man blivit blåst än att inse och erkänna sin egen del i det hela!

Nu vet jag iofs att jag är lite FÖR bra på det där med ansvar.
Jag tar gärna på mig lite mer än det jag egentligen är helt skyldig till, även om jag på skämt försöker skylla på såväl omständigheter som andra människor.

För mig är det en viktig fråga, det där med ansvar. Man måste våga stå för det man gör och ta konsekvenserna.

I slutändan är det bara upp till dig hur du ska må och agera.

Fler borde tänka på det.

Du kan inte välja hur andra människor agerar, men du kan välja hur du bemöter det.


Nu ska jag iaf sova.

Nöjd med mitt tandläkarbesök som inte visade några hål denna gång heller.


Avslutar dagen med en tanke på Inger och Kenneth Adregård på Djupadalskliniken i Hässleholm.

Det är alltid lika trevligt att komma dit. Tack för idag   


#Tandläkare

ANNONS
Av Caroline Olsson - 24 maj 2015 15:30

Fy fasen vad trött jag är just nu...

Känns som att jag skulle kunna sova i hundra år...


Idag är 8e dagen i rad jag inte får sova ut, och jag är inte fullt fungerande utan sömn!
Förra söndagen gick jag upp i ottan eftersom vi skulle fota hästarna innan regnet skulle dra in vid lunch, sen har det varit jobb måndag-fredag och både lördag och söndag har snickarna varit här, så jag har gått upp tidigt båda dagarna!


Jag är ganska beroende av sömn, särskilt om sömnlösheten inte är självvald.

Väljer jag att sova lite för att jag har trevliga saker att göra så är det inga problem.

Om det däremot är ett måste, och något som inte är särskilt skoj så blir det problem.


Det här nedrans taket alltså!!

Skulle kunna spy på det nu...

Det är inte bara taket i sig, det är så mycket skit sammankopplat med det.


Det är positivt att det blir fixat, men jag är bitter över att det ännu ej är klart.

Bitter över att det som skulle tagit 1-2v nu tagit snart 1 år.

Bitter över att jag lyssnade på andra istället för att anlita hantverkare.

Bitter för att jag var så jävla dum.

Bitter för jag inser att ingen annan bär ansvaret, utom jag själv.

Bitter för att jag inte kan skylla på någon annan.

Bitter för att jag inte blev av med honom redan våren 2012 när jag sa att han skulle packa sina saker och försvinna, för då hade det aldrig blivit såhär.

Bitter för att jag inte kom på ett sätt att bli av med honom redan då.

Bitter för att det gick så långt, och det här FÖRBANNADE taket är en ständig påminnelse om all skit!
Att få det klart skulle bli en så tydlig markering på att all skit är över.

Den sista utrensningen av honom.

Och jag trodde att det skulle bli klart den här helgen.


När de sa redan på lördagen att allt inte skulle hinnas med denna helg ville jag inget hellre än att kasta mig på marken i fosterställning och skrika!
Men så kan man ju inte bete sig, så jag bet ihop och sa "Nä, det är klart... Det är ju en del kvar..."

Jag tror att underläppen började darra och ögonen kändes blöta, så jag låtsades gäspa och vände blicken ner på telefonen.

De kände nog att stämningen blev lite stel, så de återgick till sitt.


Jag försöker vara på gott humör, skratta och skoja med killarna som hjälper mig, men det är så sjukt svårt att hålla masken när jag känner hur hela min uppsyn förändras så fort jag vänder bort ansiktet.

Ögonbrynen sjunker ner och ihop, mungiporna pekar nedåt och jag gissar att ögonen är helt kolsvarta.


Fan vad bitter jag är.

Fan vad trött jag är.


Jag vill ju vända det till något positivt och i små, mycket små, korta stunder känner jag att det är jävligt skönt att få det fixat.

Visst har det dragit ut på tiden, men nu är det ju iaf på gång!! Woho!!
Att åka lift är dessutom skoj, så "Jäjj, nu kör vi!!"

Den gaveln som blev fixad blev jättebra. Nu liknar det ett hus igen, åtminstone från parkeringen sett!


Men när jag är trött blir jag 2 saker.

1 - Gnällig

2 - Kramig


Jag gnäller och gnäller och kan knappt se något positivt alls.

Jag försöker, och visst kommer jag på de positiva sakerna, men de känns inte positiva.

Därför kan jag mycket effektivt lura i folk att jag är så positiv, så. Och så glad, så, att få det fixat.

Minsann!

Men egentligen tänker jag bara att det är själva fan att det inte gått som det skulle.


När jag är trött vill jag kramas. Mysa.

Inte för att jag vill bli tröstad för att jag är gnällig, utan bara för att jag är kramsjuk överlag, lite sådär.

Nick och katterna är inte alls med på noterna.

Nick tror att vi ska busa när jag tar tag om honom, och katterna vill inte alls bli fasthållna.

Dags att leta fram ett gosedjur kanske...


Blä.....


Bara tanken på att det är en hel vecka med tidiga mornar tills nästa sovmorgon är hemsk!!

Även om jag somnar på soffan nu och får en timme eller två, så är det inte samma sak som att sova från natt till förmiddag.


Urk...


Nä, nu ska jag leta fram den största nallen jag har, sen ska jag krama den hårt och låtsas att  jag är 7 år igen och precis fått honom.

Jag är 7 år, mamma lever och inget JÄVLA tak finns att fixa!


#tak #takbyte #snickare #kramsjuk #bitter

ANNONS
Av Caroline Olsson - 21 maj 2015 21:45

När vi tog bilder på hästarna häromdagen sa Sandra och Martina att de gärna ville ha fler försöksobjekt att fota, och jag kläckte då den ljusa idén om min lille bebis, Nick.

Han är så hispig att det knappt går att få till några fina bilder på honom, och dessutom aggressiv mot människor han inte litar på, så någon fotograf har inte varit att tänka på.

Dock gillar han ju redan "tant Martina" så varför har vi inte tänkt på det innan??


Vi drog till skogs, och jag tänkte inte att vi skulle gå en runda egentligen, utan mer att vi skulle gå in en bit bara, där naturen är fin och sedan ut i bilen igen.
Sen skulle vi köra vidare till ett rapsfält i närheten av stallet.


Enligt min plan.

Inte enligt Martinas och Fridas plan.


Skorna jag valde var ett par sommarsandaler, svarta.

Skulle jag inte gjort om jag hade vetat att vi skulle på promenad...

De är dessutom helt blanka undertill, så jag har inget grepp när Nick drar, utan åker liksom skidor efter honom tills han behagar stanna...


Han var HELT GALEN i skogen.

Han for fram som ett jehu! Tant Martina var med, och det har hon inte varit i den skogen innan.

Bäst att visa hur snabb man är, tänkte han, till min stora förtvivlan!!

Jag tog spjärn mot trädrötter och kottar, för att kila fast fötterna när han satte iväg, och efter en stund blev jag (också) helt galen.

Jag skrek så det ekade i hela skogen. Antagligen hördes det ända till både Bromölla, Tosteberga och Vanneberga!!
"NU RÄCKER DET!!!!!!!!!!!!!!"

Martina och Frida glodde storögt, de har nog aldrig hört mig ryta ifrån innan, haha!

På bilderna ser det ut som att vi hade det hur mysigt som helst, men så var det verkligen inte!!
Eller jo, emellanåt...

Han är ju faktiskt duktig när han väl lugnat sig.

Det tar bara lite tjat innan han fattar, delvis Rottweiler som han är....


Några fina bilder fick vi till åtminstone, och det är ju alltid roligt att ha.

Han är ju faktiskt en liten ängel när vi är själva.

Duktigt av Martina att få fram den känslan i bilderna, trots att jag åtminstone på den första, skulle kunna STRYPA honom!   


Alert ser han iaf ut, hehe...

 


Denna tycker jag blev riktigt fin.

Vi sitter avslappnat båda två och delar på en liten kyss.

Rapsen i bakgrunden blev så fin mot vårt svarta, och vi matchar varandra i svart och vitt.

 



Efteråt fick han följa med till stallet eftersom jag inte hade fixat till Shiny än.

Jag knäppte fast honom i slangen som hänger i spiltan. Håller den för hästarna så måste den väl hålla för en liten hund?!


Det gick bra, men när sen hästarna skulle börja tas in kunde han inte stå där.

Han är så överförtjust så han hade säkert sprungit fram och velat busa när de kom in.

Därför fick han sitta i Shinys box som har galler runt om så han inte skulle kunna rymma.

För säkerhets skulle krängde jag in slangen på insidan och knäppte dessutom fast honom i den.

Utbrytarkung är han, så det kändes säkrast att ha "både hängslor och livrem".


Han bökade runt och hade sig en massa, och när han blev tyst tänkte jag tvivlandes att han kanske, även om det är högst otroligt, kanske hade lagt sig ner.

När jag kollade var han lös i boxen...

Slangen hade han tuggat av   


Jäkla huligan!!
Jäkla marodör!!

Nedrans hunnabräge!!


Såhär såg den ut... Det var ju ett snyggt klipp iaf...

Karbinhaken hade han kvar i halsbandet.



 



När han väl hade kommit loss blev han helt galen igen...

Skogsrundan till trots!!
Den där Border Collien i honom är otrötterlig!!

Han röjde loss i Shinys box som en galning!!

 


Toppen!! Vad har vi är????   


 


Ehh, vadå?? Nä, jag äter inget bajs?!!   

 


Oj, stod du där???

 


Tror ni han luktade hallon??

Jag har bädd i boxen, så det han krafsade fram och drog sig emot var koncentrerat hästkiss   

Martina filmade honom just som jag kom från foderkammaren med Shinys mat...

Min kommentar kommer från hjärtat   


Jag vet ju en som INTE ska sova i sängen inatt!!
 

Av Caroline Olsson - 20 maj 2015 22:30

Igår var jag hos brorsan med en dator...

Han hade fixat min ena och min externa hårddisk, och nu skulle han kolla på en annan.

Tur att det finns en hacker i släkten!   


På vägen hem ringde jag pappa som skulle hjälpa till att koppla in kompressorn.

Den har stått i mitt ena garage i flera månader eftersom det andra garaget där den sen ska stå har varit fullt av nymålade brädor.

Nu börjar jag se slutet på målningen dock, och snickarna kommer till helgen och ska sätta upp vindskivorna, ÄNTLIGEN!


Vi började redan i höstas, men när de sen tog en paus över jul och nyår gjorde jag också det, istället för att köra klart allt så det var förberett!!
Så i februari/mars satte jag fart igen och skulle blivit klar med det sista i april.

När sen exet ringde och hotade med besök i början av april var jag inte bekväm i att stå i garaget på mörka kvällar, när jag inte har något fönster mot uppfarten, och alltså inte vet om någon står och väntar på mig när jag kommer ut från garaget... Feg kanske man kan kalla det, men så tänkte jag!

Nu är det iaf ljust länge om kvällarna, så jag har tagit tag i det sista.


Häromdagen messade Tommy (en av snickarna som hjälper mig) "Du har kompressor, eller hur? Så tar jag med spikpistol och slang"

"Ehh, alltså... Ja, jag har en kompressor om du vet hur man kopplar in den... hehe..."


När pappa fick höra det erbjöd han sig genast att komma bort.

Sagt och gjort.


Direkt kom första problemet.

Kartongen hade bara ett snöre, hur fan ska vi lyfta den???

- Har du ingen säckakärra, Pärlan?

- Nä........ Men jag har en rullebör!

- Jaja, det går ju lika bra.


Vi fick upp den och körde bort den.

Kniven har jag inne i huset, men jag hittade en såndär rakbladskniv och sen slaktade jag lådan!

Så in i garaget och hittade rätt nycklar för att skruva på hjulen.

En vända till för att hämta en mejsel att pela väck plomberingen vid oljepåfyllningen.

Jag gav grejerna till pappa, men icke! Lilla pärlan fick allt skruva själv!

Det gick för den delen galant!

Precis som förr när vi mekade i garaget. Pappa pekar, jag skruvar, sen kan jag det till nästa gång   

Jag kände pappas nöjda min i nacken. Pärlan kan om Pärlan vill, tänkte han! Haha...


När vi fått ihop skrället satte jag i sladden i väggen. Sen var det bara att vänta.

Den dönade och pumpade, och när vi stått där en stund slog det mig att alla haft rätt i alla år.

Jag är pappas flicka. Sådan far, sådan son brukar det ju heta. Här är det sådan far, sådan dotter.

Vi stod precis likadant.

Fötterna på axelbredds avstånd, händerna i sidorna, lätt knutna, blickarna riktade mot apparaten.

Min blick med skeptisk förväntan, pappas med säker förväntan.

Jodå! Det gick som det skulle! Woho!!   


Nöjda rullade vi in den i garaget. Vi hade lyckats ännu en gång.


Hur gammal man än blir är nog pappa alltid den lilla flickans hjälte.

Som när jag var en av vändorna i garaget för att hämta något.
Jag såg den där förbolta spindeln sitta kvar i spannen, som den gjort häromdagen också!
Iiiiiiiiiihh!! Fyyyyyyy!! Hjääääääälp!!! Paaaappaaaaaa!!!
Paniken slog emot mig, men man kan ju inte fara iväg och skrika som en liten fjolla, så jag bet ihop, gick sakta mot dörren och stirrade stint på pappa.

- Pappa... Är du rädd för spindlar? (som jag kommer ihåg det är det alltid mamma som har dödat dem sålänge jag bodde hemma, en viss rädsla till trots)

- Näe...

- Kan du döda den som sitter där inne?

- Var då?

- Där inne. I spannen!

- Var?

-DÄÄÄÄÄÄÄÄÄR!!!


Jag går så nära jag vågar och pekar sedan i rätt riktning.

Pappa hittar en träpinne och krossar den lille rälige jäkeln så det hörs ett riktigt krrrrrrrraaaasssss när den slutar sina dagar.

Pappa kommer med segervissa steg ut genom dörren med pinnen i högsta hugg.

Längst ut på spetsen sitter spindelskrället med tillhörande bo och nät.

Jag pustar ut. Lycklig att än en gång, mina 30 år till trots ha blivit räddad av min pappa - min hjälte!

Tryggheten och lugnet själv.



Vickan ringde och frågade om jag skulle med in till stan och äta, men jag hade inte tid.

Dock ringde jag tillbaka när vi var klara, och de hade preciiiiiiis kört, så jag sket i att måla brädorna den sista gången.

Kastade mig i bilen och åkte in till Max och mötte upp dem.

I jobbekläder.
Hemskt snygg   


När jag kom hem krängde jag av allt utom linne och trosor och satte mig i soffan.

Plötsligt hör jag ett "pling" när Bailey gick på soffarmstödet.

Whuuuuuut?? Det där lät som Nicks koppel som jag är av med?!!   


Flyttar kudden, och jovisst!! Där ligger det ju!!   

SOM JAG HAR LETAT EFTER DET!!


När jag kom hem och skulle ta ut Nick snabbt som ögat för att sedan skynda till stallet innan pappa kom hittade jag det ICKE!
Jag sökte lite tafatt på köksbänkarna, stolar och på övervåningen. Jag lägger det alltid på samma ställe!!
Varför hänger det inte på sin krok?!!!!!!!


Till sist tog jag en annan halslänk istället och släppte ut honom. Tur att han går snällt numera eftersom jag inte har något annat kort koppel   


När jag kom hem tog jag bara in flexikopplet och tänkte att jag fick använda det och den andra halslänken tills jag kommit på vart jag lagt det vanliga kopplet.

Jag tror att jag gör vissa saker i sömnen precis innan jag somnar och innan jag riktigt vaknat.

Kroppen är vaken, men huvudet halvsover än.

Det kommer jag inte ihåg sen, eftersom hjärnan inte riktigt var med.

Kan tänka mig att man kan ha ganska roligt om man pratar med mig precis före och efter sömn, eftersom jag inte alls hinner tänka innan jag pratar och alltså hasplar ur mig lite vadsom, innan jag hinner värdera om det kanske är taskigt eller pinsamt.

Lite som att prata med barn och fulla... Sömndrucken känns som ett passande uttryck!


Aja, dags att sova nu snart. Borde ha ro till att somna eftersom kopplet kom fram och allt!

God natt!



Av Caroline Olsson - 19 maj 2015 19:15

Idag har jag varit på äventyr!
Eller nästan iaf...


Jag skulle till Lund på utbildning, och hade hoppats att någon skulle följa med som ledsagare, har man inte rätt till det som lokalsinne-handikappad?   


Verkar inte så...

Bara att boka jojokortet via intranätet tog i princip en halv dag, och då var det den lilla utmaningen!


Väl på stationen, 15 minuter tidig som vanligt, lät sig problemen inte väntas på.

Läste på terminalen "Spår 2 (eller vad det var) yttre tåg"

YTTRE TÅG?!! Vadå yttre tåg?? Ehh...???!


Gissar på att det är det som står längst bort på perrongen, och på vagnen står det rätt... Tror jag... Visst är det mot Helsingör man ska välja om man ska till Lund? Inte Karlskrona väl?   

Ähh, jag chansar!


I säkert 10 minuter sitter jag ensam på hela tåget... Är det fel iallafall??
Är det inte detta som ska gå snart??


Jag tar upp min bok och hoppas på det bästa. Tiden får väl utvisa om det är fel...


Sen kommer det folk dock. En jäkla massa, och då förstår jag varför jag nästan glömde boken.

Det går ju inte att läsa på tåget. Alla tjattrar en jäkla massa.


Sidan om mig kommer en kille och en tjej, studenter förstår jag, och efter en stund blir jag riktigt konfunderad.


De pratar om att killens tjej är iväg. De har precis blivit ihop, och innan dess hade hon planerat att resa bort i 3 månader. De är alltså KNAPPT ihop än, förrän hon reser iväg.

Jag förväntar mig att killen och tjejen på tåget alltså passar på att ha lite trevligt under tiden. Hon är ganska snygg och de skulle faktiskt passa ihop, rent utseendemässigt, alltså.
Deras snack flyter på bra, så kanske de även skulle passa ihop på andra plan.


Så säger killen att han saknar sin tjej.

En tjej han knappt är ihop med, fast att han sitter med en pangbrud!

Ehh, va?? Är inte alla killar svin ändå??   
Min världsbild blir en aning rubbad, och jag kan inte läsa längre.
Måste fundera lite...


Fram kommer vi till sist, och Kerstin hade sagt att jag skulle gå över gatan när jag hoppat av tåget.

Fast där finns ingen gata, bara fler spår...

Det finns en gata bakom och en framför, vilken av dem skulle jag gå över??


Jag bestämmer mig för att sätta fart mot den delen som ser mest livad ut. Där finns en massa bussar så det borde vara rätt.


Såklart hade jag förberett mig genom att skriva upp bussnumret och all annan info på en post-it som jag höll i handen när jag packade ner datorn i väskan.

Dock måste jag satt den på skrivbordet istället för att stoppa ner den i väskan   


Jag ringer Kerstin och frågar om jag kan tänkas vara på rätt ställe.

- Ehh... Jag ser en ICA...? Hehe....

- Ja, det är rätt. Men du ska vara på andra sidan gatan.

- Gatan till vänster eller framför ICAn?

- Ehh, alltså... Det är buss nummer 6.

- Jaha......? Jag hittade en gul buss som ska komma in om 20 min...?

- Jaja, ring sen när du kommer fram.


Hmmmm.... Jaha...

En ensam och övergiven, stackars liten tös från landsbygden tittar storögt på alla människor, kaffevagnar på hjul och andra exotiska inslag när PLÖTSLIGT en grön buss, nr 6 skymtas en bit bort.

Jag får syn på en busshållplats bakom kröken dit bussen tycks svänga och älgar på dit bort.

En annan springer, men jag vägrar! Någon måtta får det ju vara!

*Puh* sätter precis foten på bussen när han ska stänga dörren!


Jag som knappt vet hur man gör med busskorten känner mig än mer förvirrad när jag ser att det inte finns någon lucka att stoppa ner kortet i... När tog de bort de automaterna?? När åkte jag buss sist egentligen?


Jag tittar storögt och förvirrat på chauffören och frågar lite försynt om han stannar vid Allhelgonakyrkan som jag fått besked om att hoppa av vid.

Han blänger på mig, kanske nickar han knappt märkbart.

Prövande håller jag kortet framför den där mackapären som jag tror jag såg någon annan göra innan, men hur ska man veta vilken man ska välja? Det finns ju två...?
Jodå, det var rätt apparat! *Puh*

När gubben inte svarar på min fråga spänner jag ögonen i honom, morskar upp mig och ger ifrån mig ett "HA????!!" (Va?!, om man inte kommer från landet)

Han hajar till lite, undrar nog vad som hände med den försiktiga flickan som frågade så försynt nyss, och svarar "Ja".

*Puh* igen!!


Bussen kör i 1,5 minut, sen visas på displayen "Nästa hållplats - Allhelgonakyrkan".

Ha?? Redan? Det här kunde jag ju gått!!


Aja, av bussen och sen är jag vilse igen.


Ringer Kerstin som berättar om en väg jag ska gå.

- Jaha, den lilla stigen?

- Ja, till vänster om kyrkan om du tittar mot ingången.

- Ha??? Asfaltsvägen istället, alltså??

- Ja, det är kanske asfalt först...

- Mhm...?


Jodå, det är rätt och hon släpper in mig 2 minuter senare.

*PUUUUUUUH*


När jag ska hem pekar hon lite genom fönstret och säger

- Nu tror jag du kan följa strömmen bara.

- Jaja, det ordnar sig

säger jag och känner mig världsvan som få. Jag hittade ju hit åtminstone!


Jag går ut och mot stationen, tror jag iaf.

Vägen delar sig, och vart ska man gå??
Strömmen var inte riktigt att lita på, inte tillräckligt många för att kallas en ström, tycker jag...

Jag tar iaf fart mot vad som ser ut att kunna vara rätt, och efter en liten bit ser jag skylten med Folktandvården och Capio Citykliniken.

Jag kommer ihåg att jag såg den på väg dit och funderade över att Folktandvården, som ju ägs av Regionen fanns ihop med Capio som väl är privat? Kändes skumt på nåt sätt...


Lite längre fram kommer jag till torget, än mer exotiskt nu till fots.

Värsta marknaden och jag undrar om jag plötsligt gått ända till Polen???

Känns väldigt exotiskt. Ellerhur??

 


Jag hittar sedan stationen, och även en tavla som säger att tåget ska gå från spår 5.

Jag hittar tillochmed rätt spår, men när jag kommer dit går tåget bara till Hässleholm?!

Det andra spåret ska köra till Stockholm....???


Efter en stund rullar stockholmarna vidare och skylten på spår 4 byts ut till "Kristianstad, Karlskrona"


*Puh*


Efter ytterligare en stund kommer Torbjörn, en kollega spatserandes. Han har visst också varit på möte där.

Äntligen slappnar jag av.

Min ledsagare är på plats. Frivillig eller ej, nu är han anställd den närmsta timmen!!


Hem kommer jag iallafall, tack och lov!


Vilken utflykt!

Inte bara fysiskt, jag fick ett par tankenötter av resenärerna på ditresan och blev allt lite stärkt av att ha hittat både dit och nästan hem på egen hand!

Bra dag!

Av Caroline Olsson - 18 maj 2015 20:45

Vissa dagar är det lite roligare än andra att komma till jobbet!
Idag var en sådan dag eftersom en trevlig överraskning väntade på mitt skrivbord   


Vår chef, Pia har länge sagt att hon behövde göra sig av med påskgodiset, och såklart erbjöd jag min hjälp   
Igår hade hon varit inne en runda, och då hade hon tagit med det!


 

Jag länsade den på de allra godaste bitarna och sen satte jag upp den på vagnen vi har uppe hos Lotta, där det byts böcker och ställs gotter när det finns.



Godiset var en trevlig överraskning, men ännu bättre var lappen som låg där.

"Jag har papper som du måste skriva på"


Pappren var mitt anställningsavtal.

 


Nu när det är signerat har jag alltså inte mindre än 3 arbetsgivare, vilket ju får en att fundera lite...

Var finns den där arbetslösheten som alla pratar om???
Jag vet folk som har sagt i över 10 år att det är så hiiiimla svårt att hitta jobb, men jag vet inte riktigt var de letar...?

Visserligen är kontakter viktigt, och egentligen skulle jag kanske inte rekommendera någon att gå den vägen jag gått, via bemanningsföretag.

Den tiden man är uthyrd funkar det bra, bortsett från lönen som mest är att likna vid en allmosa. Inte sällan tjänar jag 5000kr mindre/månad än de som är anställda på företaget direkt.

Visst har det sin förklaring i att bemanningsföretaget ska ha råd att hålla mig med lön motsvarande 150h/mån om jag inte har något uppdrag, men ärligt talat. Det lilla jag gått utan uppdrag har betalat sig mångfaldigt!


Kruxet är när man inte har uppdrag. Då åker man på vad för skit som helst.

Som en sommar när mitt uppdrag tog slut efter att alla fått in sina sommarvikarier och det inte direkt var högsäsong. Då ringde min chef och sa

- Jag har ett toppenbra uppdrag till dig!!

- Jaha, spännande! Vadå?

(Nu kan jag ju tillägga att jag då hade 7 års erfarenhet av administration och ekonomi, alltihop från tiden på detta bemanningsföretag)

- Jo, har du en såndär smartphone?

- Ja, privat, ja...?

- Jo, förstår du. Då ska du åka till en affär i Sölvesborg, också laddar du ner en app där du fyller i svar på vissa frågor som du ställer till kunderna som kommer ut från affären!!

- Ehh, jaha...? Så jag ska med min privata telefon, hoppa på kunder som njuter av lite shopping under semestern, trackassera dem med frågor och bli nerslagen... På vilket sätt är det ett toppenuppdrag för en administratör/ekonomiassistent??? Nej tack!


Eller som när jag blev erbjuden att pendla till Älmhult eller Strömsnäsbruk (14/18 mil/dag) utan körersättning.

Med min usla lön skulle det innebära att jag hade mindre över i månaden än om jag sa upp mig och gick på A-kassa!


Listan kan göras lång, och det är ett evigt pendlande mellan att lovordas från de företag man är uthyrd till, till att man blir klassad som lopporna på den undre samhällsklassen när man blir erbjuden riktiga skituppdrag.

Inte bra för självkänslan om man inte är 100 säker på sig själv.


Dock får man ju faktiskt vara beredd på att ta ett skitjobb till att börja med. Man kan inte förvänta sig att börja på toppen! Och hur kul skulle det för den delen vara? Då har man ju ingenstans att ta sig, ingen utmaning!


Jag har nog blivit lite hårdhudad med tiden.

Idag säger jag nej om jag blir erbjuden ett skituppdrag. Jag tar inte vad som helst, utan går hellre utan lön en tid, för det är vad som händer om man säger nej.

Jag tycker att jag kan unna mig det efter 10 år på bemanningsföretaget, tycker inte att jag ska behöva visa framfötterna och ta skitgörat längre, tycker att jag redan har bevisat mig duglig och förtjänt av respekt.


I vilket fall har all skit börjat ge avkastning nu.

Först fick jag jobbet som mäklarassistent eftersom min kollega på Region Skåne, som just nu hyr in mig, hennes man är mäklare och han behövde en ny assistent för 2 år sedan.

Hon rekommenderade mig eftersom jag var reko och företagsam, så då fick jag det jobbet.

Först jobbade jag extra där, sen blev det 2 halvdagar/vecka och i december 2013 blev det halvtid, och jag gick då ner till halvtid på bemanningsföretaget och Region Skåne.


Nu behöver Regionen mig mer, men bemanningsföretaget ville inte öka lönen motsvarande vad jag haft på andra jobbet.

Därför anställer Regionen mig på resterande 50% och jobbet som mäklarassistent får bli lite extra istället.


Det är med blandade känslor...

Jag har trivts väldigt bra med jobbet på mäklarfirman. Det är varierande och man får träffa mycket människor.

Å andra sidan blir inte 50 + 50 = 100 när det gäller jobb. Det tenderar att bli 150 istället, så på sätt och vis ska det bli skönt att vara på samma plats hela dagarna...


Äsch, det blir nog bra och det känns inte särskilt lönt att spekulera i hur det blir framöver.

Anledningen till att jag behövs mer på Region Skåne nu är att en kollega ska opereras.

Hon förväntas bli borta ett par månader, och under tiden kunde han som varit på mäklarfirman tidigare komma tillbaka.

Sen får vi se hur det blir.

Kanske kommer kollegan inte tillbaka, kanske kommer hon tillbaka på deltid, och då behövs jag längre här.

Kanske kommer hon tillbaka på heltid och kanske klaffar det lagom tills Emil slutar på mäklarfirman så jag kan gå tillbaka dit på halvtid.


Detta är grundligt analyserat. Alla tänkbara scenarion är uttänkta, och jag vet att det löser sig på ett bra sätt oavsett vad som händer.

Med det bekräftat lutar jag mig tillbaka och låter tiden utvisa hur det blir.



Av Caroline Olsson - 17 maj 2015 13:45


En gång om året går man upp i ottan och sminkar sig som vore det en utekväll på krogen.

Det sker när rapsen är som gulast och står i sin fulla prakt!


I år hade vi dessvärre en jäkla otur med vädret, så vi blev DYNGSURA!!


Något foto fick vi dock innan himlen öppnade sig.

Som detta, på Shiny och Valle   

 


Stackars Ida hade precis hoppat upp på Valle när himlen fullkomligt öppnade sig.

Inte så värst skönt i sommarklänning, så när hon var klar gick vi tillbaka till stallet och inväntade solen.


Efter ett par minuter ljusnade det, och ovädret tycktes dra bort, så jag och Shiny fick åtminstone vackert väder!
Synd bara att regnet och blåsten hade tagit det bästa ur frisyren och sminket   


   


Att sitta upp på henne var inte det skönaste...
Hon har en ganska spetsig manke, så hon är inte skön i vanliga fall heller, men blöt efter störtregnet var hon ännu mer obekväm att rida.

Sandra kastade upp mig, och eftersom jag i princip bara rider barbacka vid rapsfotograferingarna är min balans inte strålande direkt, så hon gick med en bit och instruerade.

Slappna av... Slappna av... Sluta skrik!! SLAPPNA AV!!   

Till sist gick det ganska bra ändå   

 


Martina fick till en jättefin bild på väg till grusvägen där vi egentligen skulle fota.

Det blev så fint med den mörka himlen eftersom ovädret var framför oss, men ändå blänkte solen på oss, och den gula rapsen på båda sidor om oss.

Dessutom ser vi hyfsat avslappnade ut, båda två.


Det är verkligen superkul att tjejerna vill fota.

Shiny är ju 32 år, så vem vet hur länge jag får ha kvar henne. Då är det roligt att ha vackra bilder på henne, så många som möjligt.

Jag stör mig på min dubbelhaka dock!! Usch!!
Men, som de sa när vi gick in och kollade bilderna - jämfört med förra året då jag vägde lite mer än 10kg mer är det ju betydligt bättre nu   
Aja, det kommer, resten också!



När jag kom hem var jag både trött och frusen.

Den sena kvällen och tillhörande sockerchock som gjorde att jag inte somnade förrän sent hade satt sina spår tillsammans med den tidiga morgonen.

Ösregnet och stormen hade gjort mig frusen ända in i märgen.

Duscha var inte aktuellt eftersom jag skulle ta in hästarna på kvällen, så istället drog jag på myströjan och hämtade ner täcket till soffan.


Nu ska jag slumra en stund, och sen ta in hästarna.

Sen blir det soffan igen, och till sist bingen.

Godnatt, eller eftermiddag eller vad man säger såhär dags!   


   



Av Caroline Olsson - 16 maj 2015 23:45

Idag skulle jag städat huset och bilen, klippt gräset och målat vidare på vindskivorna.

Måla gjorde jag iaf. Alltid nåt.

Det är ju faktiskt en dag imorgon också!   


Framåt kvällningen undrade Frida om någon ville gå en runda, och eftersom jag hade blandat ihop dagarna och inte alls skulle ta in hästarna hade jag kvällen fri,  så jag och Nick mötte henne i Gualövskogen och gick en mysig runda.

Den skogen är verkligen supermysig att gå i, och nu när Shiny står i Tosteberga blir det inte så ofta att vi rider dit längre, så då får Nick åka med istället.


Han är väldigt förväntansfull när vi åker iväg, så han pratar enormt mycket i bilen.

Därför undrar jag ofta om mina armar kommer sitta kvar när vi är klara med rundorna, men änsålänge har det klarat sig!

Visst är han för söt med sina stora öron, min gullunge??   


 

Jag är ganska nysslig, eller som man säger i resten av landet - klumpig!

Snubblar på allt, rötter, kottar, mina egna fötter och Frida lyckades fånga en snubbling, såklart!   


Det roliga var att vi snapchattade med Anders som mobbade oss för att vi tränade för dåligt, och jag hade precis kläckt ur mig, "Pfff!! Träna på gym?! Snacka inte om träning förrän du gått en runda med Nick, DET är minsjäl träning för hela kroppen!!" Så snubblar jag...

Synd att hon inte fick med kommentaren, hade ju varit klockrent   
Fast Anders fick vatten på kvarn och sa att jag tycks behöva träna på balansen!! Hahaha...





Efter rundan blev jag sugen på Cola, och det är ju faktiskt lördag!
Så jag lurade med Frida till Godishuset i Åhus   

På väg ner hade hon tänkt till - vi kanaske borde bottna med lite mat innan allt godis??

Javisst, tyckte jag som inte hade ätit något på hela dagen!


Det blev alltså en pizza också, sjukt nyttigt!!   


Innan dess lurade jag med henne till ruinen i Åhus, som hon inte vågade gå in i sist vi var där, men väl på plats hade någon LÅST?!! Varför???
Ånej, kanske pga vår film som vi la ut på FB efter förra besöket? Det kanske har blivit värsta turistattraktionen efter det?? Den har faktiskt visats ganska många gånger   


Aja... Det blev inget ruinbesök, utan vi hämtade pizzan och vidare för att köpa godis.


Frida är så härlig att umgås med.

Hon har hög energi och är alltid på topp, så vi tillsammans blir helt flippade, som fjortisar!!

Vi blir jäkligt flamsiga och glyttiga, men det är skönt att få utlopp för den sidan också ibland.

Hon är ett riktigt lyckopiller   


Vi åkte hem till mig och åt upp pizzan, men godiset orkade vi inte mycket av.

Nu är klockan alldeles för mycket, och jag ska vara i stallet klockan 8 imorgon för att fotas med Shiny i rapsen som är som finast just nu.


Bäst att jag går och lägger mig genast!!
Natti natti!   
 

Presentation

Omröstning

Skulle du kunna tänka dig att ta hand om ett omplaceringsdjur? (Glöm inte att kontakta mig i så fall www.carolz.se eller carolz_84@hotmail.com)
 Helt klart
 Kanske
 Det beror på
 Antagligen
 Antagligen inte
 Absolut inte

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2016
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Carol'z

Följ bloggen

Följ Carolz med Blogkeen
Följ Carolz med Bloglovin'

Dela

Bookmark and Share

Min Instagram


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se